och sen sträcka ut handen

säga du,
jag har en plan

vi navigerar efter solen
och tar en bit i taget
ihop

när man inte ser skogen
för att man står mitt i den

och mest försöker undvika att bli biten
av myror och knott

att då möta någon som visar vägen
säger där, se träden

och följ med
blicken till dess topp

när jag tappar taget
låter dig lyfta
flyta iväg

så vi möts,
söker oss mot
varann.

önskar tillit,
nära, en kyss
smyger in i din famn

Stäng mig inte ute
Lämna mig inte

ord som darrar bakom allt

får fäste
och ger varandra liv

bortvänd rygg,
en trött kommentar

jag går

vi hörs

det som trevande byggts upp
raseras

en stängd dörr

eller om våndan av att inte skriva är större än våndan av att skriva

eller var nu den här texten för mig

Jag tror att allt är en resa. Även när man tycker att man står helt stilla och allting rusar förbi så pågår det hela tiden ständigt något. Jag tror också att det finns mycket att säga om den resan som vi ständigt deltar i, det svåra är bara att se och beskriva det som hela tiden känns, förändras och påverkar en. Det är något bakom orden och bilderna där vi ständigt försöker fånga. Där, just där var jag nog lycklig!? Men var det inte lycka med en liten smak av kornblått? Eller doftade det grönt?

Vi räcker inte till.
Eller snarare vår förmåga att fånga våra upplevelser och var och en på eget sätt sätta vårt lilla avtryck och föra det vidare, räcker aldrig riktigt fram.

(Vi och vi förresten.
Jag ska väl tala för mig själv, det är tanken med mellansurr.
Jag får surra fritt.)

Men om man tittar på de andra som försöker så tror jag att det finns så många som når fram nästan nästan.
När jag får dansa in som en osynlig betraktare i ett dammigt vardagsrum på ett engelska gods i slutet av 20-talet. Känner doften av överblommade blommor i en spräckt gammal vas och nyser av dammet. Då sjunger en ton i mitt inre och som ett barn är jag på plats. Tänk att ha den författarens förmåga att fånga, gripa och förmedla. Allt jag försöker återge blir som en fjortonårings försök till att ge Mitt sommarlov lite luft under vingarna.
Men jag försöker. Det är där jag vill vara, den som fortfarande försöker.
Inte stirrar mig blind på alla de där fantastiska bjässarna som får mig att dansa, skratta och igenkännande nicka klokt.

Vi som försöker ändå, fast det inte riktigt får luft.

(Vi formen smyger sig på igen,

trygg att gömma sig bakom kanske?)

Det är ju jag som knappt ens vågar försöka.
Vågar erkänna att jag skriver, vill skriva.
Jag som på ett jävligt pretentiöst och lite småäckligt sättt faktiskt har hjärtat och magen full med skvalpande ord och ofta vill utbrista att jag måste få skriva, orden måste ut för att….
för att vaddå, annars händer ingenting, men jag tror att det skulle vara outhärdligt.
Sådär dramatiskt outhärdligt som för vilken neurotisk hjältinna från en austen roman.
Eller bara vanligt tråkigt, dammigt lite tristare utan orden.

Nå, tillbaks till orden. De där som surrar runt.

Ibland tror jag att jag hittar dem.
Ibland tror jag kanske till och med att ett eller två av dem på något sätt hittar ihop på rätt sätt,

sätts samman till något som åtminstone avger ett litet pling.

Och det är det enda jag vet. Att jag vill skriva,
skriva något som rör något i någon.

Min resa med orden får förhoppningsvis mer luft.

Har ingen aning om det är mod, talang eller rent och skärt hårt arbete som saknas.

Men jag har i alla fall en smygnde liten insikt om vad jag vill,
nå den där klingande tonen av igenkännande, lyftet i bröstet när något känns mitt i prick, suget i magen när man fångas och dras med.
Dit vill jag.
Och eftersom jag inte vet hur.

Så skriver jag, blandar ord och försöker få de på rätt plats.

Om och om igen.

trådar som fångas upp
drar åt olika håll
lutar snett

ojämnt
dras upp, fördelas om
en ny teknik

upprepa
repa upp igen,
göra-om göra-rätt

långsamt flätas något nytt
som med god vilja och vänlig blick
kan kallas vackert och originellt

på sitt alldeles eget, egna
ojämna sätt

kryper ut
vecklar ut stela ben
och knakar rätt i leder
vrider huvudet rätt

rå hud ömmar
ovana celler väntar

födas på nytt
i samma form

får mig att stanna till en dimension utan luft bara färg

to commit
wholeheartily,
undoubtedly
i am here

to rely in life
relieved,
liberated
feeling you near

opening up
miraculous
and soothing
disregarding the fear

att slappna av
kring det hela
omsluter
allt

jag var aldrig
vackrare än då
du nästan berörde
mig

det var vackrast då
i det som aldrig riktigt
blev

du var alltid vackrast
då
du inte såg att jag
såg dig

det som inte blev

något speciellt skört
i ett ögonblick
kort

en skärva av
ett gult ljus som faller in
snett

vidgas inåt
lyfts utåt med klarhet
förflyttar fokus

ett tryck
då konturen bleknar
lämnar plats

i min bokhylla står
böckerna i ojämna
rader

författare kategorier
en plats för poesi politik
resmål sticka-rätt och
biografier

i min bokhylla finns det hål
sönderlästa pockets omlästa vänner
med skrynklade omslag
ingen rensar-iver

en ronja före en oats
tonårskärlekar klassiker och semesterromaner
glömda visheter
och en och annan bibel

i min bokhylla finns inga krav
på färgmatchning format
eller homestajlade
gallerier

i min bokhylla samsas vi

ett par
vara ihop
sambo-särbo-turbo
tillsammans.

målar upp bilder med ramar
snäva färdiga steg att gå
så lätt att snubbla eller
hamna utanför

om jag kisar, suddar och rör mig fritt
följer en främmande ton
när vi känns ihop
passar ihop

något mjukt formas efter oss
din hand i min svank
lindar ett ben
runt ditt

Jag tror att det som händer

är att jag vattnas ur
tappar min skarpa kontur

vill bli påfylld
ifylld

känna mig färgstark
och tydlig igen

försöker landa i något

lång utandning

kanske kan andas ut
nu
landa i detta

långsamt hisnande
sakta växande
försiktigt stormande

säkert omvälvande
kanske äkta
hoppfullt varande

jag väljer
dig

å å sån dag
å som i ångest
ånger
ågren över det man sade

inte sade
gjorde å å så knas

å så trasigt
å en sån dag

The Dante’s Inferno Test has banished you to the Seventh Level of Hell!
Here is how you matched up against all the levels:

Level	Score
Purgatory (Repenting Believers)	Very Low
Level 1 – Limbo (Virtuous Non-Believers)	Low
Level 2 (Lustful)	High
Level 3 (Gluttonous)	Low
Level 4 (Prodigal and Avaricious)	Very Low
Level 5 (Wrathful and Gloomy)	Moderate
Level 6 – The City of Dis (Heretics)	Very High
Level 7 (Violent)	Very High
Level 8- the Malebolge (Fraudulent, Malicious, Panderers)	Very High
Level 9 – Cocytus (Treacherous)	High

Take the Dante Inferno Hell Test

apropå att det där könet man föds med och den könsroll man förväntas anta inte alltid passar som hammaren i verktygsbältet.

stackars håkan, själv så trivs jag bäst med skruvdragare i hand och kan händigt och lätt både skruva ner och skruva upp saker och ting.
och återigen, icke hantverkare eller hantverkare sitter vare sig i penis eller fitta.

ps
dessutom är bh’n bra för extra-skruvförvaring

och så andas jag ut

livet är vackert
igen

skriver en massa patetiskt skit

raderar allt och börjar om

skriver mer och raderar mer

stryker över de där jävla orden för de får inte fäste
allt i mitt huvud bara halkar runt och inget fäster

en skugga precis i ögonvrån

raderar igen
och igen

väntar på en kontur
en form

jobbar jobbar tills det lätt svajar under fötterna
vobblar hem i lokaltrafiken
autopiloten på

för trött för att tänka, handla eller planera
hittar muslismul i botten på påsen, en yoghurt som inte morrar
bukfylla.

leta räkningar som gömts och glömts här och var
grus och dammråttor motas m dammsugare
diskberget väntar.

ännu en grå vardag med stänk av silver
ser det blänka till i spegeln
(mental note: hårfärg, hittar en pincett)

tänker att det skulle varit vackert att få dela

jag handlar- du lagar
dammsugning i morgon
du är vacker när du är trött

det fattas mig

jag ska lita på livet är det tänkt
lita på att livet är vad det är

jävligt, snårigt, oberäkneligt, tråkigt, härligt
och alla sjumiljardera andra nyanser det kan ha

kan ändå inte riktigt släppa känslan
av att det ibland går mig förbi

och inte är här

lager på lager av något annat lägger jag
över

det som var intevi

suddar ut negeringen

skapar om
definierar jaget

Det är bra nu.

Allt är bra nu.

Går runt och nynnar mest hela tiden. Träffar folk, har tid för mig. Pysslar och står i.
Nya skor, lagar mat och vet vart jag är på väg. Gillar livet och universum.

Tänker så jävla lycklig och bra.

Stannar till i förra meningen.
För mitt i allt bra och allt som fungerar är jag just jävligt arg också.

En vass ilska, hand i hand med fluffnöjdheten.
Helt plötsligt ligger allt svårt så synligt och blottat.

Och jag tror det är ok. Jag tror jag helt enkelt får vara glad, arg och ledsen samtidigt.
Bara livet känns så är det bra.

Jag vädrar min själ.

inklämd bland par som kivas och våndas över exakt vilken stockholmsvita som är den stockholmsvita
köper jag femliter senapsgult

ensam som ensam vid målardisken, dagens lättaste kund

bär sen stolt mitt byte till lokalkommunikationerna
och tänker att det var annat förr

sen att hjärtat smalt, krympte och växte när en bekant hårvirvel skymtades och en alltför hemtam gest vände dagen uppochneroch sen rätt igen, är en annan historia. det var då och nu är nu.

det skramlar och rasslar

inte ord

siffror och små vassa förnimmelser
av sorg och saknad
eller kanske bara ren dumhet

ett nytt liv
två somrar
sju älskare
trettitvå månader
685 nätter utan
sextiomiljonersjuttiartontusen andetag
tick tock tick tock tick tock

och du fattas mig
inte.
inte du
men minnet skrämmer
bränner.

skramlet tystnar,
mjuka farliga ord dunsar.
aldrig mer bli rörd så.
dansande demoner säger att där var
det.

and it will over soon, one day

jag hör orden och dansar till tonerna
omochomigen

vill bryta,
se det som är
inte fastna i snåriga skuggor
som klamrar i det som aldrig blev

dansar runt
snurrar loss

och andas

utan att räkna.

sitter i mig
fastnar i mig

de som inte fäste i dig

trixar och bänder
men
om det inte nått dig förr

så varför skulle de nå fram
nu

vill inte vara väggen som sätter ramen för allt

utan den trasslas allt
ihop
och min sortering av vad som är jag
och inte-jag
du

blandas

andas

och håller min plats
intakt

Ibland dyker du upp i en dröm

där vi möts
ser varandra i ögonen och säger du, du fattas mig
vi ler
skakar på huvudet åt larviga missförstånd
hur kunde vi kasta bort det som var vi på futtiga situtationer och ordval

du säger
vi börjar om
nu
bara du och jag

sen vaknar jag med en sorg och saknad
med en verklighet styrd av realiteter
våra egna inre svagheter och missbildningar begränsar vår väg
i verkliga livet är det inte så naket och enkelt

att vi kan mötas igen

trudging over pebbles and sand
and a strange dust lands on your hands
and on your face

visst känns det galet på något sätt

i köpcentrat dagarna innan
folk yrar runt, ingen är här
utan alla är i en mental shoppinglista
har jag glömt någon?
räcker det?
äh, en målarlåda, det får duga
det viktiga är att du har rätt mängd paket, värda rätt mängd kronor att ta med
för annars, jag vet inte
du får väl julfan på dig

på centralen dagen innan
folk bär släpar på stora väskor och kassar
springer och jagar för att hinna fram till julefriden i tid
för annars
hotar väl julfan igen

och så kommer då den stora juldagen
strupmorna länsas
och paketen trånas efter
de stora vill äta länge länge
och de små fort fort
efter de druckit sig mätta på julmust
sockerstudsar de vidare
vartätomtenvartätomten

tack svt och disney för kalle anka
svenska föräldrars stödatt skjuta på paketöppning

nu är äntligen kalle över
tomtebluffen blir avslöjad och klapparna
sprids
öppnas fort fort

grejer hamnar i lådor
behövs, göms glöms
lasersvärdet pajade, radiostyrda bilen kraschade
boken i bokhögen och nya pyjamasen på

centralen igen
väskan är lika tung
nu med saker jag fått
mest för att utjämna mot barnenspresenter

pengar finns kvar
reorna börjat
allt börjar om ut och plocka fram den mentala listan
vad behöver jag
och vad kan förbättras, effektiviseras
hjulet rullar vidare

och mitt förhållande till julen är ett stort
varför?

med jesuskrubban, s:t nikolaj och benjaminsyrsa som ledstjärnor så fruktar jag på riktigt att världen är galen

Idag satt jag på en bänk i busshallen
och tänkte att jag är så sjukt ensam och trasig att jag borde gått i terapi för länge sedan
för terapi det löser ju allt
och då hade jag åtminstone haft en terapeut att ringa när det känns som om marken flyter och gungar
och ingen finns till hands för att hjälpa till att jorda mig

julfan är här med andra ord
och inte blir det bättre av att vara singel utan barn
föräldralös ( tja fast det ska man kanske klara när furti kryper närmre )
glest med vänner och de man har är ruskigt nykära och bortflugna på små rosa moln

och ja, nästan ensammast i världen är ju jag
fast enligt metro hade det varit värre om jag var furtiplus och man

så, bara att tänka skit också
se tomheten i vitögat och leva med den

när jag sitter här och inte vet hur
jag ska göra för att hantera allt som
slits, rivs och kliar

så finns det bara en sak som är sant

ensam

alltid ensam i det man känner
bara jag kan stå ut
och vara i det oroliga

(som det ändå inte vore roligt
att vara förutan)

bara vara i det
samexistera med och
inte

spjärna emot

decemberdomen har inte fallit än

men nog känns det rörigt
färgrikt och mycket på en och samma gång

jag har tänkt tvärtemot
inte agerat efter rädslor och skyddsmekanismer
släppt på kontrollen

och hamnar givetvis i en massa nytt
och blir rädd och förvirrad och vill bara springa
men ler och försöker signalera att jag är vänlig
har inte en susning om exakt hur märklig jag kan tänkas uppfattas

men tänker att det är ok
det måste få vara ok

att en sån som jag försöker
vara med

Kvar på galleriet.

Bruna oktober, med inslag av gult och rött skiftandes bland löven.

Gråa november. Grått på så många olika sätt.
Brun-dy-grått då löven fallit ner och ligger på marken och beblandar sig med lera.
Is-vitt-ljusgrått som mitt barndomsnovember som tog emot första snön.
I år var det bara grått. Massivt sovjetunions-betongbygge-jag-kommer-stå-här-jämt grått.

Svarta december. En olja på duk, svart men med ljus som bryter igenom. Något rött skymtar bakom och långt därborta mot slutet några små ljuspunkter, strimmor av hopp.
En röd prick.
December är såld.

nu är det grått igen

kanske är det sista timmarna på november
kanske sömnbrist

eller bara en liten paus
mellan känsloytterligheterna

bra så
vi vilar ett tag

Med vidöppna ögon

eller vitt uppspärrade åtminstone
trots regn och mörker
tror jag mig se

ser hur jag snubbelfäller mig själv
och lurar in mig i återvändsgränder

jag vet inte riktigt än hur jag får stopp på snubbelfötter
eller hittar den rätta vägen

men om inte annat så har jag lärt mig
att stanna och fundera
innan jag rusar vidare

och det
bara det lilla gör att jag tar mig genom livet
med lite helare knän
och går mindre vilse

inte illa pinkat för en gammal vanlig skitnovember

i det lilla
det enkla

det nära

sitta ner och låta det falla på plats

ibland skingras grumlet och gruset och det syns så klart
varför gör vi det så svårt?

sitt stilla, låt ytan klarna
och rör inte till
det som är här

ploppar ner
när man tagit ner garden och trott att man snurrat klart på något

när man ser kopplingen och mönstrena är de glasklara

så nu lovar jag mig att inte söka den som stöter bort mig
inte upprepa det som försätter mig i kris

utan möta den som möter mig

det blir bra

visst är man lite ledsen i ögat
när den där man tyckte om och så gärna ville ta i och sova sked med
gör en kovändning

jag tror inte ens att jag är nobbad eller ratad
bara ignorerad

så nu hoppar vi in i duschen
på med snyggkjol och charmhumör och tar nya friska tag

för någonstans därute så måste det finnas någon
vars innehåll faktiskt motsvarar deklarationen

jag andas igen
och ser igen

men inte mycket mer

finns det inte

men i en sådan skulle det kanske stå

spärra inte kontot på dejtingsajten förrän han har fått en kalsong- och socklåda.

typ

jag saknar

tror jag

eller våndas
o längtar

velar
och tänker
känner

att jag lever

för ett tag sedan vet jag att jag gick och tänkte
dags för medvind nu, trött på att slita mot strömmen

nu är det inte bara medvind
det är nedförsbacke
sol i ryggen
och svala höstvindar att andas in

och jag är så jäkla lycklig
men samtidigt så rädd

kan det vara så här
eller är även det här bara inbillning?

mannen har allt jag önskat
och lite till
jag svajar till bara av att vara nära honom

jag är så rädd för att jinxa sabba eller göra något annat
dumt

för han är så bra hela tiden

och så känner jag att jag måste vara bättre något annat
samtidigt som att det inte går
utan måste bara stanna till och andas lugnt
vara jag

för om det ska bli något
måste det räcka med mig

ouch ljuva kärleksplågor
och samtidigt spirar hoppet, tänk om tänk om

det är han
det är vi

hopp

och så har jag vågat igen

vågat öppna upp, hoppa och tro igen

svävar flyger och känns tokigt underbart

rädslor jovisst, men jag vågar
jag vågar för livet är värt allt mod

hisnande

- en historia om hur en jävligt kall morgon i Göteborg faktiskt kan betyda något

Jag har gjort en resa.
Eller nej, jag vill snarare börja med orden:

Min resa har äntligen tagit en ny riktning.

När den vände det vet jag inte, men idag kan jag konstatera att vägen jag står på innebär andra möjligheter. Som med nya glasögon ser jag mig själv och omvärlden med en helt annan skärpa. Nyanser, dofter och färger har dykt upp.

Hur känns inte så viktigt. Min väg är min väg och kan kanske vara rätt för många.

Men jag måste på något sätt börja beröra den inre förändringen som pågår just nu. Att börja se sig själv tydligt är märkligt och häftigt. Jag pendlar mellan stort lugn, starka lyckoslag som en kraftig förälskelse. Ibland mörk håglöshet då modet försvinner och tappas bort igen. Inget blir lättare, och allt blir lättare. Ingenting har förändrats och allt har förändrats.

Men det jag ser och känner är så mycket klarare och tydligare.

Min relationshistorik är en sak jag trott jag sett tydligt längre.
Gemensamma faktorn bland alla kraschade förhållanden = jag. Den klurade jag ut fort. Lösning: försöka jobba på förändring.

En annan bit är då förhållanden kraschar. Jo, jag får ett aggroutbrott och drar. Inget nytt där. Jag har försökt lösa det genom att sluta köra dumpa-dra stilen. Vilket bara lett till stanna-kvar-bråka-och-sen-dumpa-dra. Med de verktyg och medel jag har haft tillgängliga har jag försökt ordna det, men tyvärr har det bara gjort allt värre.

Det här beteendet gäller inte bara kärleksrelationer utan kan egentligen överföras på allt i mitt liv.
Jobb. Lägenheter. Familj. Vänner.Bloggar.
Återigen är jag den gemensamma faktorn i mitt liv. Tjatigt nog.

Kaos,krisa,kriga och kasta ut och bort är ett handlingsmönster som verkar klistrat i mig.

Ingen vacker bild att måla upp.
Jag är inte stolt och blir ganska ledsen när jag tänker på alla i min närhet som fått tampas med detta.
Ledsen för stackars mig också.

Vilken arg liten tjej inuti mig är det som gång på gång så starkt känner sig hotad till livet att hon måste ta till alla överlevnadsknep som finns?

I helgen stod det så klart.
Med en panikångest som grep mig så fysiskt. Dödsångest och kräkkänslor. Fysiska smärtor överallt som upplevdes bortom kontroll.

Och visst drog jag.
Och gick.

Var så arg och besviken och ledsen och ensam och övergiven. I ett nattsvart Göteborg, kallt och utan batteri på mobilen. Ingen fanns där som kunde rädda eller ändra något. Bara jag.

Långsamt under promenaden trappades ilskan ner och allt började klarna.
Det här var ju en så klassisk och typisk reaktion i mitt liv. Bara uppsnabbad och förstärkt i det microkosmos jag deltog i.
Inte var jag hotad till livet, ingen tvingade mig till något. Allt det lidande jag upplevde var skapat av mig själv och mitt ego.

Så jag gick lite till.
Slutade känna skuld och misslyckande.
Köpte en kopp te.

Och gick tillbaks.
Så enkelt var det. Bara att gå tillbaks.
Och delta igen och fortsätta.

Rent mirakulöst fungerade det utan problem.

Segern för mig var att jag härbärgerade mina känslor själv. Slog inte på någon, eller ringde en livlina.
Och sen avslutade jag.

Nu efteråt inser jag att helgens upplevelser gett mig ännu fler pusselbitar till det mörka och skrymsliga som kallas mitt inre.
Någon nämnde att zen handlar om att lära känna sig själv.
Jotack.

I meditationen dyker det upp, det som du behöver bearbeta. Som i en relativt skyddad försöksmiljö får du öva och träna på dina reaktioner. När du ser dem och förstår dem blir de inte längre okända och livshotande.

Så tillbaks till det där med relationer då.

Vad var det då som fick mitt inre att få panik? Det där mörka som gömmer sig inom mig, som framkallde så starka fysiska reaktioner när jag började röra vid det. Vad handlade det om?
Det jag petade på denna gång tror jag att jag fått kläm på.

Som av en händelse tror jag att just de orden yttrades precis innan helgen. Att Zen är ett sätt att lära känna sitt inre.
Min stora skräck i livet är att någon kommer mig nära och lär känna mig. Inte ens jag själv är tydligen betrodd med detta.

Ingen får komma mig helt nära. Gräver jag i mig själv så finns det en fast övertygelse om att ingen vill lära känna mig, hela mig och inget annat. En inre röst säger att så fort jag visar vem jag är helt och fullt så kommer jag bli avskydd.
I hela mitt liv har alla mina sociala relationer präglats av intrikata skiktningar och olika nivåer. Jag har ett antal olika personligheter och nivåer jag plockar fram. Noga kontrollerat visas de upp en och en, får jag det minsta dålig respons på någon drar jag snabbt mig undan. Plockar fram en bantad men säker och beprövad version av mig. Några få är betroddda med fler bitar än andra. Men jag är lättstött och drar mig snabbt undan om något ändras.

Det här känner nog många igen. Till viss del är det en del av våra mönster som sociala djur att plocka fram sidor av oss själva som fungerar i olika situationer. Men ihopkopplat med övertygelsen om att mitt sanna äkta jag är ett äckligt sjukt monster som ska gömmas och kontrolleras blir det inte så bra.

I långa perioder handlade mitt liv mycket om att bara jag visste att jag egentligen var komplett galen och det gällde att dölja mig själv så bra som möjligt. Det här löser man genom lögner och genom att hålla olika sociala bekantskapskretser separata. Jag började tidigt att öva på detta. I andra, mer harmoniska perioder har det handlat om att jag vet att den där galna sidan finns, men så länge den är under kontroll ska det nog gå bra.

Men det blir ett ensamt liv.
Alltid ensam.

Orsaken till att jag blivit så här då? Tja, inte så svårt att klura ut.
Bortvald av min far. Bortvald av min mor. Skepsis och distans från övriga familjen. Alltid lite utanför, en artig främling var min sociala roll. Och när jag inte var artig längre då valdes jag bort, igen.

Kontrollerad eller ensam lärde jag mig tidigt. Inte såg jag att ensamheten egentligen kom ifrån att ständigt välja bort sig själv. Eller förstod att ilskorna i mig kom från mitt inres överlevnadsstrategier.

Men egentligen behöver inte det förflutna nystas i mer, ett ganska vanligt skilsmässobarn som inte direkt ser någon trygg och naturlig tillhörighet i livet. Jag har alltid vetat att det jag upplevt förstört något i mig. Bara väntat på att förstå exakt hur jag skadats. För om jag vet vart såren sitter blir det så mycket lättare att försöka få dem att läka. Bryta mina egna mönster och ge människor runtomkring mig en chans att tro på dem och mig igen.

Så. Nya ledord att jobba med.

Att våga låta människor se mig och lära känna mig.
Att våga ta emot gillanden såväl som ogillanden.
Hålla isär mina och andras reaktioner på händelser med mig som person.
Den jag är påverkas inte av vad andra tycker om det jag gör/inte gör.

För jag lär känna mig själv bättre och bättre.
Och jag gillar det jag ser.

Ingen ängel. Ingen perfekt varelse på något sätt.
Men inte heller ett vanställt äckligt monster som världen måste skyddas ifrån.

Utan en människa.
En vacker, stark och riktigt riktigt bra person. Med en fullt normal uppsättning av brister och defekter.

Bara jag.

Jag tror faktiskt att jag hittat det
det där hålet

det trasiga som gör att världen
sitter fel

vill skrika och vråla och dela med mig
visa alla jag gjort illa

titta där
titta här
här satt taggen

men ett funnet hål är ett hål
tills det inte läcker ur det mer

hittade det igen

tänk att det som lättast
tappas bort

är det som är närmst

jag tänker att om livet inte behöver vara så här

hur skulle det vara då
samma-olika

eller annat likt

allt lidande jag gräver i och skapar nu

fungerar inte att döva längre
vet inte hur jag ska få det att sluta fastna

sliter och tär
klibbar och försvinner inte hur huvudet vad jag än gör

kan bara sitta i det
och stå ut

känna och lära känna

inte längre tyst och stilla
inombords

stökigt krångligt och jobbigt

jobbigt var ordet

jobbigt att leva igen
gör ont
stretar emot
känns

vill tillbaks till mitt stumma hål
eller inte

önskar bara att det kändes bättre
lite medvind

snälla

ska med ont fördrivas

behöver dock ngt starkare

exorcism?

försöker vara ärlig och rak
se klart och säga sant

men
så fort orden sätts dit vrids allt undan
jag älskar dig
älskade
kan älska

har aldrig

allt är sant
eller inte

det som är glider undan

fäster i det obestridbara
att du väcker mig
och att jag saknar

önskar att du ser mig

om jag inte stöter bort
knuffar undan

utan stilla stannar och låter känslan visa sig
blir det naket

ett skarpt ljus av smärta

jag valde bort dig

och jag är mycket mycket ledsen
min förlust

Jag är här
finns, tänker och andas här

hisnande nytt
berusande tryggt

att enkelt vilja just det här

allt är samma gamla vanliga
men nyfött och färskt

ständigt i förändring
alltid i rörelse

men ändå här

så enkelt

Somewhere Else – Christian Kjellvander

Too afraid to make mistakes and bleed
There’s someone who means way too much to me
There’s a million different ways and scenes to live
She’s asking me for something I can’t give

I don’t drink to escape, The misconception swells
But when I drink is the only time I don’t wish I was somewhere else

This town you have is calm and beautiful
And I don’t know anyone here at all
I could drive forever on this beach
But consequence is all I’ll ever reach

I don’t move to seek, The misconseption swells
But when I move is the only time I don’t wish I was somewhere else

Surenderous eyes and of the smoothest skin
Reminding me of places I’ven’t been
And we so often mean what we don’t say
But the serious game’s a game and that’s its way

I don’t love to be loved, The misconception swells
But when I love, Truly love, I wish I wasn’t somewhere else

Tried to poison you in me, Oh and still resamble dignity
These are happy times of bloom
As we both leave this thing with empty wombs

And I’m not afraid to die, The misconception swells
But when I die, Won’t be the first time, I wish that I was somewhere else

jag har så många ord
som inte räcker

försöker greppa och förstå
vad som blixtrar i mitt huvud
kan inte värja mig mot de
vågor av känslor som river runt

jag är i
en sandstorm med många mångfärgade korn

men ändå

så hittar jag till mitten
där är det vitt och stilla
där kan kakafonin och kaoset betraktas
allt får rasa och ramla runt

i min mitt
sitter jag
andas
och är trygg i nuet

allt annat är föränderligt

sade det egentligen inte

utan det pös mer
och så ett jassåjaha, var det dags nu

kvar är jag

fortfarande jag
kanske något mer förvirrad, omskakad och uppiggad
men jag

såg dig

Little Darling, It’s been a cold,lonely,winter Little Darling It feels like years since it’s been like here Here comes the sun…

ja solen
ge mig den nu

faan ta tålamod och lugn
jag vill ha det nu

det var så länge sen och jag saknar så mycket

att det är för lite rammstein i mitt liv

var jag så vacker
så

som jag var genom dina ögon

i maskineriet
fluga i ögat

eller ångest som kikar fram
bakom hörnet

som alltid när man minst väntar
har garden nere

gilla läget
spjärna emot
eller slå tillbaks
?

vill kräkas ur den
tvätta bort den

klibbigt
och kletar
som oljefläckar på torr hud

människa
alltid människa igen

lyckotårar

och tänker perspektiv

inte myrans
giraffens
eller ens månens

begränsar oss

nattsvart nu
är inte nattsvart som då

min svärta nu är inte ens grå
kanske beige?

jomenvisst är beige det nya svarta

“Du har inga händelser inplanerade idag”

bra så

frihet 2009

livet är här

inte där, där borta
om hörnet
efter nästa tanke

inget mer ska-bara
utan ja
nu

när man har mer frihet och yta än någonsin
längtar man givetvis efter närhet, krångel och obekvämt

när man har fler spotify inbjudningar än man har vänner
känns ytan tom

om det finns ett annat sätt

ett annat sätt att göra livet på
ett annat sätt att tänka kring livet

ett sätt som inte gör ont
skaver
eller gör mig illa

varför inte

tror inte att gräset är grönare på andra sidan,
men kanske lite fluffigare?

I’ll take a stand
One ghost of many
I’ll raise my hand
All that I love will disappear
Even if I stay
So I myself am going where
My nervous blood will sway
Lost and leaving my fate

Christian Kjellvander – Portugal

Saknar och känner fortfarande
om jag försöker och gräver lite extra

i övrigt är livet förvånansvärt ok
med tomheten

det är väl det som hänt efter ett år
jag har accepterat det tysta

och dina skrik drunknar i mängden av alla andra som är där
men de försvinner inte heller så lätt

ambivalensen har slagit till

vill jag
törs jag
kan jag
?

bara när jag plockar ner tankarna i microdelar blir det tydligt
livet uppdelat i små små beståndsdelar är hanterligt

jobbigt

men jobbigt är ändå roligare än tråkigt

Läste här om hur man ska tolka årets första fjärilsskådning.
Idag såg jag två svarta, som parade sig. Det låter både lovande och olycksbådande för mitt kommande år.

Nu, hålla ångest och nojor i schack.
I morgon, äventyr!

En sommartids-måndag. Men vad piggar upp bättre än lite vanlig hederlig gammal sexism på morgonkvisten?

Det är definitivt osexigt med en kille som har mer underhudsfett än man själv har.

jag är en dramaqueen
ensam i mitt drama

resten av världen
knappt ser eller höjer ett ögonbryn

men i mig kastar ångesten runt och förlamar
igen

jävla ångest
är jag fjorton eller?

när ska man bli klok, sansad och trygg?

...hänger hjärta och hjärna ihop
egentligen?

kommunicerar de överhuvudtaget med varandra
eller jobbar de i skift och passar på att vila
när den andra tar över?

jag fattar i alla fall inte
vad jag höll på med förra året

allt var känslostormar och förtvivlan
nu kan jag inte ens komma ihåg vad det handlade om

livet är kanske lite gråare och mindre explosivt nu

men bättre
på riktigt

omgiven av allt som får mig att må bra
tänker jag
jag är värd det här nu

Det är så mycket som är borta nu.

Min glädje
min vilja min ork.
livslusten

det känns som någon drog ur proppen och hällde ut allt
någonstans

vet bara inte hur jag ska fylla på

dödar och dövar tiden
tills jag hittar rätt igen

för det gör jag alltid
bara en fråga om tid

jag tror att jag vet hur du är

du, den där som jag tänker möta någon gång
vacker på det där egensinniga sättet
stark nog att visa alla svagheter
svår nog att vara stark

jag tror att vi möts
någon dag

jävlar vad snygg jag kommer vara i morgon

bara så han fattar ordentligt

om du får en påse med kläder du glömt hos ditt ex

lukta inte på dem!

styrkan i doftminnen är inte att leka med

om jag springer fram

rusar, bokar upp all tid
knappt sover
knappt äter

då funkar jag

utan att känna
efter

snurrar
snurrar

återkommer ibland till
att jag älskar dig
att jag älskade dig

men att du kastade bort mig

det skaver fortfarande

Kaffe prat och lite mer prat
vi snuddade vid jobbigheter
sen tillbaks till väder, vind och bostadspriser

men allt är ok

svart ångest efter att dörren stängdes
i sisådär hundra sekunder

sen var det ok igen

allt är bra nu

vill jag bara känna igen
känna det där de sjunger om i sångerna

nå bakom allt det hårda och effektiva och rationella
och bara ge efter

Så sågs vi

och sen såg vi på varandra
igen
och igen

och sade ingenting, egentligen

– fin soffa – jaha, katten är tjock – ska den här med? – orkar du den själv?

total hjärnkollaps

långa undrande blickar

kan inte relatera
till det som inte sades

I morgon ska jag försöka behålla mitt vett
hålla i mina mantran och tro på mig

nu:

sova stärkande sömn

brought to you by wordle

är när jag funderar mer över rätt formuleringar i meddelande till en ny dejt
än jag funderar över mail till exet

jag har mentala mil att vandra tills jag kan säga att han inte rör mig och berör mig längre
men lite lite i taget
vänjer jag mig vid att släppa taget

men vi behöver fortfarande
ta itu med vårt avslut

det gör ont att älska så mycket
utan att ens få ett värdigt avsked

I quit on people
that’s what I do

min hjärna och hjärta är splittrat nu

far åt alla håll

tryggt, vänligt, stabilt leende
klippan som lugnar och ordnar

inuti
kaos

jag råkade visst öppna allt

och stannar upp och känner efter ett tag
blåser av allt
annat

för så länge mitt hjärta är ur lag
är det ingen idé

att ens försöka
gå härifrån

så nu sätter jag mig ner här
och väntar

jag kan inte sova
för det är glapp någonstans

mellan jag och det runt omkring
undrar om någon ser

I went down memory lane tonight
and I’m feeling far from fine

twas a dream so bold and beautiful
little did we know that time

would alter it’s flavour away from that
brave first season’s zestful bites

I can’t believe it’s all gone and lost
somehow buried deep in grime

Jag är hon som nästan aldrig gråter.
nästan

ibland så känns det för svårt
det är rädsligt och oroligt och jävligt jävligt läskigt

fast forward

jag vill veta att hon klarar sig
vill få det lyckliga svaret att behandlingarna är över
håret växer tillbaka
och vi kan bli som förut
en alldeles vanlig sjuk knäpp familj

det är lite för läskigt
nu

så snuddar tanken vid
att du kanske är min lobster

men vem vill vara en hummer

Idag har jag ätit normalt. Hela dagen. Ätit tills jag blivit mätt och känt mig nöjd med det.

Idag har jag också passerat exets hem, tänkte inte onda hämndlystna tankar utan kom på mig själv med att så smått undra över om han hade det bra.

Jag snurrar och joxar runt med mycket i huvudet. Men på något sätt lugnt kontrollerat.

Framsteg Framsteg
Jag kliver framåt och inte bara runt i cirklar.

Klappar mig själv på axeln och tycker om mig själv lite extra.

Jag tänkte på ett brev
som aldrig kommer postas
eller hämtas ut

där skulle jag inte säga

Jag tänker på dig ofta
men inte längre nästan jämt

Jag har så svårt att släppa
allt det vi kände
och det som hänt

Jag vet att kärlek inte ska vara så där
svårt och kvävande
så förtvivlat hemsk

Jag skulle vilja kunna säga

Hoppas allt är bra med dig, att du är oskadd vidare
starkare, vackrare och lyckligare
utan mig

men

Jag hoppas fortfarande att du är vilsen
och saknar tänker känner lika mycket som jag
på allt som borde ha varit

Jag hoppas fortfarande på mirakel
på att vi vaknar upp, skrattar och borstar av oss det onda
som barn som trillat lätt

Jag tror inte på mirakel

jag vet inte om jag ska publicera detta
eller bara skriva det
men jag måste få det ur systemet på något sätt

för jag klarade mitt löfte till sommaren

och jag kör på
det är ingen vansinnig fart i livet, utan mer ett väl fungerande tuffa-på-i-tillvaron-tempo

och jag lyckas bra
med att tänka framåt, tänka positivt och inte älta och ångra alltför mycket
men tankar och känslor ligger undanstoppade

jag har stängt till stenhårt
och det skrämmer mig lite

för när de börjar småbubbla upp till ytan
golvar de mig nästan med sin kraft

och det är nog inte så bra

alla murar har återigen byggts upp och jag vet vilket helsikes jobb jag kommer få att försöka plocka ner dem igen
någon gång

just nu får jag nöja mig med att jag faktiskt ser och vet att de finns
acceptera
för så länge allt gör så förtvivlat ont inuti fyller de en funktion

det är fortfarande bara tid för acceptans och vila
en annan dag kommer jag kanske kunna påbörja rivning och reparationer

inte än

jag skulle så gärna vilja nå dig
nudda dig där du är

mina armar är för korta

Jag tror att det där tomma
lilla som infinner sig ibland

mest är en önskan att vara saknad
och behövd

av någon

fan
det är ju katten jag saknar

Jag känner mig farligt bra
farligt snygg och välmående

och jag vet vad som lurar bakom hörnet
så nära så nära

att bara höra av mig
och säga hej

bankar in:
känslor motas med känslor

motar bort viljan att känna vad som finns kvar av oss
få lukta lite på de gamla drömmarna
smaka sötman

med känslan av svek och brutna löften
och den bittra besvikelsen

såja

botad, igen

Det finns en skärva av något
som hittar mig ibland

som en glimt av något jag tänkt och känt

när jag står där med den
skakar världen till och allt känns skevt och overkligt

som en mardröm släpper sitt grepp
orimliga proportioner och osannolika konsekvenser

vad är verkligt

det bubblar och snurrar av något obestämbart
något gnager bak i huvudet

jag nyser av dammet som rivs upp och känner mig lätt irriterad

kliar myggbett och svär över allt som alstrats
alla ofärdiga saker som förblir

kämpar med blicken
lyfter hakan

det bästa av mig finns kvar
här

inte tänka, känna och fundera

bara kliva framåt och vara i nuet
huvudet högt och blicken framåt

jag vet vad jag ser om jag blickar inåt
det kan vila ett tag

låta livet ta tag i mig och följa med ett tag

jag tänker inte på dig
nästan jämt

nästan jämt lyckas jag skratta,leva,tänka och andas i nuet
se mig som bra, vacker och stark

nästan

för det är så mycket vi planerat och upplevt
som jag nu måste göra om
utan

snart tänker jag att jag gjort om allt
då måste det ju kännas
mindre

just så
borde det vara

jag tror jag är fri
jag tror jag är på plats

men inser att det finns så mycket
som varit vi

oväntat möte med en plats som varit vår
gamla minnen blir färska

jag som inte ens saknar dig
saknar dig där och då

karikatyrer av människor rör sig runt mig
groteska, förvridna och fel

mitt i allt så står jag på dansgolvet
dansar skrattar har roligt

mitt i allt glatt och kul och fritt
så saknar jag

din närvaro

(i en i övrigt stark dag)

så slog det mig att jag tvättar bort det sista av dig
när lakan och handdukar åkte i tvätten

veckor och timmar av tystnad

och jag saknar inte längre
sörjer mest den del av mig som
var bra
med dig

gläds över att vara av med annat som var
ont

känner konstant en vilja vid att vara där och röra
höra om hur det är

vet att det bara smärtar

står emot

och väntar på att livet
ska återfå färgerna
igen

vissa återfall är inte så svåra

blodsockerdropp, svimning och sedan överkonsumtion av gräddig pastasås är ett
jaha
inte så mycket att göra åt, lite bannor och en kort föreläsning om vikten av regelbundna måltider, gör om gör rätt

men det man inte kan göra om är svårt

kärleken som smulats sönder går bara att sörja

relationen med förälder går inte att reparera
när ingen vilja att mötas finns

och det är där jag blir trasig
i det jag inte kan förändra utan måste acceptera

så jag sörjer
och försöker vänja mig

tänkte nästan att mitt hjärta gick sönder igen
såg nästan blodiga slamsor krossas igen

men stoppade bilden

kanske för ärrad
eller bara trött och van

mer som en knuff som man snabbt återfår balansen ifrån
och fortsätter framåt

nästa gång
går jag förbi och undviker kontakten helt

45 minuter tog det

att totalt riva ner det
som byggts så länge

45 minuter
som en joggingrunda
eller en fika

funderar på hur livet bäst skulle uttryckas i en graf
med fallande och stigande funktioner där omständigheter beskrivs
invärden beräknas och plottas ut

energierna stiger och mer kraft frigörs
i samma stund detta konstateras
kontrar energitjuvarna

mitt lilla försprång på livet äts upp

och summa summarum
mindre av mig över

Det är svårt när den man är arg på är onåbar.

Jag får egentligen inte ens vara arg längre. Det får man ju inte på människor som kanske-nästan-är-döende.

Jag ska vara stöttande och förstående och tröstande och hjälpande.

Men det är svårt.

Fast det borde vara självklart är det inte självklart.
Aldrig någonsin har det varit något klart emellan oss.

Ännu mindre nu.
såklart.
varför skulle något som varat över trettio år förändras av ett läkarbesked?

Soppan som består av oss har fått ett ännu grumligare sällskap och om jag skriker

om inte cancern dödar henne så gör jag det!

så fel
av mig

fruktansvärt fel

Och så gör vi saker och säger saker som jag nästan glömt bort hur det var.

Ibland tror jag vi gör rätt
för kärleken är värd allt och ska kämpas för.

Ibland tror jag bara att vi är två galningar som desperat klamrar sig fast vid något alldeles för gammalt och slitet.

Men däremellan då vi inte är, då jag är ensam.
Där är det fortfarande tryggt och stabilt.
Jag har säker mark under fötterna och vågar nog därför testa.
Bara prova lite, om utifall att det skulle gå ändå.

Jag försöker tänka nytt
lära mig tålamod

om jag äter rätt
så behöver jag inte bli smal på en gång

om jag tränar
så blir jag inte marathonlöpare på en gång

och om jag säger att ok
vi kan försöka, åtminstone kommunicera kring oss
oss två som individer och inte det oss som var ett par som misslyckades

nu har jag sagt det
och jag måste nöja mig med steg ett
vara nöjd om det steget håller
inte rusa vidare eller försöka hitta en genväg

ser tusen miljarder saker som kommer gå fel
och jag riskerar mitt nyläkta ärriga hjärta igen

undrar om det finns något namn på min läggning?
relationsmasochist kanske

jag tror att problemet är att jag inte är för dig
det jag måste vara
om jag ska våga låta dig vara det för mig

jag vill vara unik
sedd
viktig
ditt allt

den du passionerat vill ha
och kunna säga nu och för alltid
utan reservationer
(livet förser en vackert med reservationer tids nog)

varför göra något halvdant
när det halvdana bara smärtsamt påminner

om det jag en gång trodde vi hade

det var därför jag frågade
vad vill du mig?

inget svar

Jag har fått flera frustrationsutspel på senare tiden, på människor i min närhet.

De tar mig för givet.
Tar för givet att jag ska lyssna, förstå och fortsätta vara jag och alltid orka.

Men när jag inte får ett skit för att vara jag så lägger jag av.
Jag abdikerade från rollen snälla trevliga ordnande och omhändertagande personen
och plockade fram ett alterego som inte var så kul.

Inte så poppis just nu kanske.

Men samtidigt så känner jag att jag är så in i vassen trött och sliten.
Det enda jag har gjort den senaste tiden är att försöka förstå och förlika mig med människor runt omkring mig. Accepterat, tolererat och kontemplerat.

Jag är så jävla trött på det.
Orkar inte med utan bara slår ut och biter ifrån istället.

Inte så behaglig längre.

Men samtidigt.

Är det något man inte vinner på här i livet så är det att vara trogen och finnas tillgänglig.
Vare sig när det gäller mänskliga relationer, jobb eller bredbandsval.

Jävlig och svår verkar vara en vinnare.

(och nej jag vet att det inte är den jag vill vara
men det är den jag orkar vara just nu)

men ändå så långt borta

i vissa stunder när vi träffas
om jag blundar med ena ögat
och kisar med andra
så ser det nästan perfekt ut

då känns det nästan perfekt

men samtidigt så oändligt sorgligt
för jag vet att det saknas bitar
stora livsviktiga bitar

och det är så nära det jag drömmer om
nästan inom räckhåll men alltid precis bortom dit jag når
känner smaken och lukten

ändå oändligt långt borta

återigen ett sådant där samtal med
fiskande efter uppmärksamhet och kontakt

(jag vet att de är ngn slags röksignaler
jag finns här finns du där?
jag mår inte bra, kan jag få dig att må sämre?)

förut hade jag blivit arg eller ledsen
eller sagt ja, kom hit och stör mig

nu sade jag nej
inte för att jag är stark
eller gör rätt
hade helt enkelt inte lust

det börjar gå över
det där fysiska behovet av att nå fram

egentligen jättesorgligt
men också skönt

vila från att behöva hålla emot och kämpa

hela mitt jag andas ut i en jättelik yogaandning
och viiiiiilar

vi valsar runt och jag förklarar

jag har landat i vissheten att du aldrig någonsin kommer matcha mig
och det är ok

för det finns inget krav på att man måste palla det
jag är inte ens säker på att det finns någon

så du behöver inte

men som jag sagt de senaste veckorna
jag ser det så klart nu

utan ilska
utan bitterhet
utan sorg

kanske lite vemod
men också en glädje i att de senaste månaderna inte varit förgäves
utan att jag faktiskt kommit underfund med många storheter
livsomvälvande och fantastiska

och idag har jag för första gången varit nära någon annan
riktigt nära

flirtat
tagit känt och hållt i varandra
du vill inte ha detaljer men nära beskriver det hela bäst

och det kändes bra
mycket bra

och jag fick mitt kvitto på att jag är igenom
på riktigt

och jo vi träffas ibland
och pratar ibland

han får röra sig inom en viss gräns jag ritat upp
inom det området är vi bra

stärker och lyfter varandra

men så fort han trampar över
drar jag

och det är inte bra
men det är det enda sättet jag kan fungera med honom
annars får det bli utan
och det vore väl bäst

men jag är svag

funderar lite över vad som pågår just nu

jag är bara yta

det som finns inuti är helt avstängt
bortskärmat och avslägset

ibland ibland slår någon hål och stör
stökar till bland kontrollen och får mig att spricka i masken
men bara kortvarigt och jag vänder och går

min nya grej just nu
börjar det brännas och kännas
gå spring rusa därifrån

vill inte känna något

försöker landa med mig själv
rör mig i mitt eget ytskikt

och det är ok
det får vara så
temporärt

för nu behövs lugn och ro
hjärtat har stoppats in innanför huden
nervtrådarna slutits

måste få fungera utåt
och läka tills det slutar göra ont

träffas
trots att vi inte skulle

pratar tomt
pratar praktiskt
pratar runt

inget nytt

inget hopp är väckt

återigen lät jag honom ta sig in i min värld
som en envis fluga kvar från förra sommaren

lite irriterande
men som man står ut med
den sista påminnelsen om det som varit
snart helt borta

idag slog det mig

när jag stod där
där jag brukar efter jobbet
vid knytpunkten
från ett färdmedel till ett annat

kom ihåg
här var vi sist lyckliga tillsammans
för ungefär två månader sedan

ett kort möte
våra resvägar korsades oplanerat
en kyss
löften om förändring
lycka och värme

bara några minuters stilla tid mitt i vardagsstressen

jag stod där med känslan och tillfället så tydligt för mig
när jag för sista gången kände hopp och tillit
skickade iväg mitt hjärta
och tänkte att det här blir bra

jag stod där idag och lät allt det skölja genom mig

har inte ens reflekterat över det tidigare
förutom just idag

går hem och kollar kalendern
och inser att det var så

på pricken två månader sedan
på klockslaget

vi senast var lyckliga med varandra

var så övertygad om att jag var igenom

verkar ta ledsen fasen ett varv till nu
men ur ett annat perspektiv, vilket kanske är ett framsteg

var inte riktigt beredd på att gå igenom mer känslopjunk

aldrig mer shoppa ihop (för det gjorde vi ju så bra)
sex (ännu bättre, himmelskt eller kanske snarare djävulskt bra)
konserter, filmtittande, bokdiskuterande

allt det där som var det bästa jag någonsin haft
det ältar jag nu i huvudet
som om jag vill vara där och vrida om med kniven

nå
jag kanske bara har haft för mycket tid
tilbaks i ekorrhjulet så kommer det kännas bättre

ryck upp dig bruden för du är bra
och förtjänar bättre

lite smålurig

skönt att vara hemma
(inte stannat kvar på krogen i desperation efter köttmarknaden
nära skjuter ingen hare)

fingersättningen på tangentbordet fungerar nästan
gamla maskinskrivningsläraren monica skulle vara stolt
fast hon hade nog inga prov med promille i blodet
bara nyktert skriva änglamark med bortsuddade bokstäver

värme i magen av mailflirtande som fungerar bra
tror kanske inte att han är han med stort H
men fyller ändå en funktion i att finnas till
och ge hopp om att det finns någon därute som vill se mig

hopp är bra

bra kväll
ältat lite mer
förklarat hur jag boxat in den del av mig som saknar och längtar
samtidigt som jag nu kan öppna där och hantera
utan att det tar över

trots fylla och närhetstörst så känns det bra
riktigt riktigt bra

(fylletecken: när jag blir lite fuktig i ögonvrån av att läsa nemi så här mitt i natten
men visst vore det riktigt göteborgskt gött att få bli sådär hemtam med någon
och vara kvar hos varandra)

99 % av tiden är allt bra
där är jag framåt och uppåt och på väg

den där sista procenten
när den är vill jag bara vråla

han fattas mig!

det är den där amputationen
fantomsmärtorna som spökar

för jag vill inte vara med någon
som inte får mig att må bra
som bara tänker sig och sitt
och aldrig oss och vårt

någon som inte vill

förut sov jag
och vaknade
med en längtan efter honom

nu sover jag tungt och drömlöst
vaknar glad och lätt
med andra tankar i huvudet
börjar min dag och mitt liv
utan honom

sällan hamnar tankarna
hos besvikelserna
som inte ömmar längre

på bättringsvägen

är som att amputera en del av sig själv

lite fantomsmärtor ibland

men förvånansvärt lätt att gå vidare och fungera
utan delen som saknas
(går nästan utan stöd nu)

den kanske inte var så viktig

eller?

och som ett brev på posten, ett pling i mailboxen
eller vad man nu vill

mail
om saker vi bestämt och planerat in sen förut

det har inte varit intressant att prata om dem på mycket mycket länge
men nu så är det tydligen väldigt viktigt att vi gör det

och jag känner irritationen skena iväg i en millisekund
sen så tänker jag efter
känner efter
och jag vill faktiskt inte

och det är så lätt att ta till hälsan och skylla på
så det gör jag
sen

intressant fakta,
3 mail per dag efter vi avtalat att hålla oss ifrån varandra

innan, när vi “försökte hitta tillbaks”
var det kanske ett mail i veckan

någon mer än jag som ser ett mönster?

Här där jag står nu är det bra
fast mark under fötterna
blicken framåt
och ganska bra spänst i stegen

Den bottenlösa ilskan
den där bedövande smärtan i hjärtat
de rår inte över mig längre

Jag känner ekon och reflexer
trötthet och vemod

Men det är nog över nu
jag tror jag är igenom
(vågar inte säga säkert än
men börjar tro på mina ord)

apropå säkert, ett musiktips som väl beskriver den plats jag varit på

Jag har länge påstått att exets (och tidigare ex) sajko utspel kommer från någon slags snedvriden maktlek de håller på med.

Teorin är att de har med sig sin kulturella bild av att män ska åtminstone ha ett litet övertag, jag är en ganska stark och självständig person som sedan länge släppt det där. Jag har genom mitt sätt att vara sedan länge gjort upp med min sexualitet och mitt intellekt, vet att jag inte behöver hålla tillbaks någondera del för att känna mig kvinnlig.

Så redan där är det lite skevt.

Ganska tidigt i ett förhållande börjar de då hitta på små konstigheter för att (i deras ögon) återställa maktbalansen. Jag har förut aldrig fattat varför en förut så vettig snubbe helt plötsligt börjar bete sig skruvat, mörka kontakter med sina ex, vara hemlig om kollegor och om vad han tänker på och vad ska göra. I mina ögon liknar beteendet bara något slags hemlighetsmakeri som döljer något ohederligt.
Speciellt när beteendet hör ihop med kontroll av mig, vilka jag pratar med och vad jag ska göra när jag försvinner ut.

jag får givetvis spel, när det upprepar sig om och om igen

igår bestämde vi att vi inte ska höras alls mer
helt slut och ingen kontakt
jag fiskade lite efter sex åtminstone
men nej helt tomt skulle det vara (hans beslut)

okej tänkte då jag, mer slut än så kan det ju inte vara
(betänk att jag varit mer eller mindre i detta läge sedan oktober)

dags att börja snoka efter någon som åtminstone kan värma sängen ibland,
reggade en ny profil på gamla dejtingsajten
(i linje med vem jag är, tydlig med att jag inte söker en seriös relation, synd att lura i någon stackars sate att jag är giftasmaterial)

då får exet spel och messar mig
över att han sett mig på match

när jag frågade hur han visste det
blev det tyst

och sen körde vi samma varv en gång till
som igår

han lyckas få mig arg
jag blir ännu mer arg för jag återigen går på det

fick hål på honom när jag frågade hur det kändes
om han kunde se likheter med det han hållt på med via fejsboken tidigare
då kroknade han lite

sen frågade jag hur han hade tänkt det
att jag ska sitta och vänta på något ospecifikt
i all evighet
(tror formuleringen en kvinnas rätt att knulla kan ha ha använts)

huga det var nasty

släpp aldrig garden verkar gälla i mitt liv

men han kopplade till slut och jag bad honom att skriva ut den här konversationen och försöka rannsaka sig själv och sitt eget beteende
påminde honom milt om min maktteori och bad honom försöka fatta varför han på fullt allvar inte tycker att samma regler gäller för mig som för honom
bad honom ta det till någon professionell

inte till mig
för jag orkar inte

(jag är så äckligt jävla hjälpsam när jag bara borde vrida kuken av honom)

nu ska stackars jag, som borde ha sovit för länge sedan, få puckot ur huvudet och försöka sova

visst är det uppåt idag

vaknade med tanken att jag är fri
vad som sker med oss och vad som sker med honom är inte mitt problem längre

det är lättare att andas när jag inser att jag inte behöver oroa mig för vad han tänker och tycker längre

saker som sades igår

– jag har varit väldigt arg på dig, för att jag tyckt att du hindrat mig från att göra det jag vill.
(eftersom jag var tyst och räknade till tio exploderade jag inte här
jag skrek inte ut alla tillfällen jag tjatat på honom att träffa kompisar själv, alla gånger jag föreslagit att vi ska bjuda in hans vänner, planera något med hans vänner och familj, men han inte gjort det
till slut gav jag upp
nöjde mig med att försöka föregå med gott exempel, planera in min familj och vänner och inkludera honom i allt)
paus – men har insett att det nog mest är jag som hindrat mig från att göra det jag vill
(jag var fortfarande tyst, sade inte alla bittra kommentarer om hur ofta jag försökt prata om detta, försökt lösa det i tid innan det satt sig som hårda förhårdnader mellan oss, innan hans envishet och tjurighet nött ner all min vilja till att fortsätta vilja vara nära)

För det är nog där min besvikelse och bitterhet sitter.

Jag gjorde “rätt” den här gången.
Jag vågade öppna upp mig och satsa, vågade närma mig någon annan.
Jag dumpade inte och drog vid första bästa motgång.
Kommunicerat, analyserat och försökt fixa.

Men det spelar ingen roll hur rätt eller fel jag gjort, för just den här personen som jag blev kär i var inte på en plats där han kunde möta mig.

Mental note to self:
Ska jag våga någon mer gång ska det vara en människa som faktiskt klarar av att kommunicera även när det gäller svåra saker. Någon som vill mötas och lösa saker.

svårt att älska någon som stöter bort en
svårt att bli en självuppfyllande profetia

det är väldigt skönt att inte längre kämpa för att bli älskad
av någon som inte vill
älska eller tro på det jag känt

i befrielsen ligger också smärtan i att ge upp
vika undan gamla tankar och gamla drömmar

för varje röjningsvända märker jag att det går lättare
muskelminnet vet hur man gör
kostar mindre
hittar mig själv snabbare
och ser klarare

ska bara krypa ihop och vara ledsen ett tag först

den var alldeles gratis

jobbigt jobbigt samtal
(jag pratade inte så mycket iof, skrev och viskade mest)

snurra vrida på gamla smärtor och givetvis träffas jag mitt i prick
och det gör så ont

räkna till tio, räkna till hundra
inte låta honom träffa där
där det är så bräckligt och nyläkt

(visst träffade han flera gånger, kan inte lura någon att jag är helt oberörd)

inte helt slagen
lite lätt tappad i marken
försöker sakta lära kroppen att andas och fungera igen

men nu är det sagt

inga fler prat
samtal
sms
mail

ingenting

inget sex
(det var den frågan jag bjöd på)

och han lyckas givetvis såra mig igen när han går härifrån helt oberörd
och återigen har gett upp allt
utan kamp utan vilja till något annat

där gör det mest ont

just du, du stör mig faktiskt

jag har ett jobb att göra just nu
det är inget lätt jobb men otroligt nödvändigt
jag sliter hårt för att komma över dig, att sluta älta allt som inte blev och helt begrava det som varit

när du återigen ringer och vill dra och snurra runt på allt gammalt
så måste jag säga nej
tänker inte vicka med tungan på den där ömma tanden längre

jag kan tro att min ganska torra förklaring inte kändes så bra att höra
men det var faktiskt inget nytt
det var exakt det som vi kommit överens om

(och lite lite irriterad blir jag nog över att du tar för givet att jag sitter och väntar på att du ska ringa och gör en vändning för din skull
det säger en del om hur det varit
hur jag låtit det bli)

skillnaden i min röst var bara den att jag från och med nu håller fast i överenskommelserna och inte viker
en
tum

för jag har faktiskt ett jobb att sköta
ta hand om mig
skydda den lilla balans och trygghet jag äntligen fått

så du
du stör faktiskt

som en dålig fylla

först så bubblar det och pirrar och man tappar koncentrationen, kroppstemepraturen stiger och man mår allmänt bra, känner sig snygg och vacker och tror allt och alla om gott, inga hinder finns i världen som inte kan övervinnas

sen ökar tempot, bubblet och pirret finns kvar, men samtidigt börjar allting kännas vingligt och osäkert, tillvaron är lite lätt osammanhängande, för säkerhets skull förser man sig med lite mer, ser om man kan hitta tillbaks till det där som man kände i början, i det här tillståndet fattar man lätt ogenomtänkta beslut

efteråt vaknar man till och undrar över hur det kunde gå som det gick, känner sig fysiskt manglad och lite lätt illamående, ågren över det man sagt och gjort och svär att aldrig aldrig ska jag göra om det här igen

man försöker plåstra om sig, återställa välmåendet med lite frossande i tv-serier och någon god mat, tills man bestämmer för att ta sig i kragen

efter att man mått bra ett tag, har det senaste felsteget bleknat i minnet och man är där igen och letar åter efter bubblet och pirret

det är underbart att vara människa och så glatt försöka kasta sig över hopplösa projekt hela tiden

annars skulle livet vara rejält tråkigt :)

Jovisst går det myrsteg

mitt skolk idag var lika delar förkylning och lika delar behov av vila
för allt tänkande och krångel förstör för mig
lämnar mig stressad, orolig och sömnlös

men idag har det varit ytterligare bättre

andelen som jag ägnar åt att älta har varit mycket mindre
och livet handlar lite mer om att tänka framåt

och framåt är rätt väg

Det är de här dagarna man ska komma ihåg

helgen slutade eländigt – inget blev gjort som det skulles
och en slags kommunikation med exet skar sönder mig, igen
(som jag borde förstått att jag inte ens ska kommunicera med)

det var gubben i lådan igen
inget av det jag sagt har förståtts eller fastnat och återigen försvinner han utan att svara eller bemöta det jag säger

oavsett vad han säger har jag genomskådat honom
han vill kolla att jag fortfarande finns där och svarar
att jag fortfarande blir arg och ledsen över det han säger
när så sker är han nöjd och drar sig tillbaka
tills han återkommer från sin tystnad och kör samma grej om och om igen

så låg är jag inte att jag tror att det är ondska eller liknande
utan bara någon slags osäkerhet och oförmåga att förstå
att på andra sidan där finns det en människa som han faktiskt sårar

så just igår var det jobbigt, inte det lilla jag behövde

men idag är jag stark
idag har jag helt plötsligt tilltro till mig och vad jag kan
och en förmåga att se hans litenhet med lite större distans
och kan även tycka uppriktigt synd om mig själv
som behövt denna insikt långt tidigare

idag har jag kraft och vilja att se framåt
att känna efter och ändå orka förändra

givetvis ett micronanosteg för mänskligheten
men ett hyfsat kliv för mig

i helgen har jag tagit alla känslomässiga ups and downs som finns

summa summarum

jag har lång väg kvar innan jag får upp huvudet ur sanden och kan se mig som något annat än ett stort misslyckande

jag vet att jag inte gör rätt som straffar mig själv med halvsvält

men jag har också genomskådat mitt eget patetiska försöka att få tillbaks känslan av kontroll genom att ta ut det på min kropp

jag har också erkänt för en vän hur jag egentligen mår och känner
att inte alltid ha masken på är nyttigt
jag är ju inte bara yta

nu är det återigen dags för en vecka med jobb och träning och fullt upp
och jag är glad för det

helger och att tillåta sig må dåligt kan vara bra, men det är också skönt att få stänga av och dundra på i tillvaron

på med klämkäcka och tuffa masken och vara hård
redo igen

en kväll på kalas

där man dricker vin

jämför barn och barnaåldrar (inte mina)

dricker vin

släktmedlemmar pratar gemensamma minnen (inte mina)

dricker vin

pratar mer om barnen och barnens gemensamma vänner och barnens gemensamma minnen (fortfarande inte mina)

dricker vin

det var inte min kväll
och som alltid aningens fel och på sidan
av allt

men jag var där och konverserade framgångsrikt och artigt och fixade det imponerade nog stort med smidigt socialt umgänge med högt och lågt

intresserade kommentarer om vikten och om sambon (med ett x framför) och karriären och om barnplaner, giftermålet som inte längre är och huset som inte längre ägs, och jag log och konverserade och allt är bara så bra

och så drack jag lite vin

inom mig så ilar det av förtjusning av noterade kindknotor, så värmer man en gammal anorektiker, kvällen räddad

jag försöker börja om mentalt

det går sådär

men att hela tiden tvinga mig att välja

välja rätt tankar
välja rätt fokus
välja rätt mat framför dålig mat

välja aktivt hur livet ska gestalta sig måste vara rätt
väg just nu

Juno, underbar film, se den!

Försöker ju starta om

blog som ventil är ju bra

blog som verktyg att fejsa rädslor kanske också kan vara bra

funderar lite över vad det är som får mig att må så rejält dåligt med senaste brejken egentligen

jag tror att åtminstone en del av ångesten hänger ihop med min åldersnoja

det tog mig så lång tid att våga ge efter och bli kär (räkna tio år)
att även om det tar hälften så lång tid den här gången kommer det att bli för sent

för sent för sådant man ändå hoppats på, gemensamt liv, med barn och drömmar
förbannad vare den biologiska klockan som ger oss kvinnor detta underläge

för det jag tittar i vitögat nu är att det faktiskt inte blir några barn för mig
inte med någon i alla fall

utan jag måste ta ställning till detta själv

och det låter tufft och starkt och självständigt på pappret
och det är ju jag

men samtidigt så är det ett stort steg
och jag vet knappt i vilken ände jag ska börja nysta i detta
vill jag, kan jag, törs jag

jag lägger så mycket tid och energi åt att bita ihop och värja mig så jag fattar inte riktigt hur det ska bli ork över

för hans oförmåga och distans sårar mig
att han inte sörjer utan bara går vidare gör ont

det är som om jag helt oskyddad bara vältrar mig i allt det jobbiga

och jag vill inte vara här längre
vill trycka på ff knappen och komma ut hel på andra sidan igen

lobotomi ja tack

en liten bit av mig dör

det stelnar, förhärdas och trillar av små bitar inuti
och vägen leder bara bort från varandra

ofattbart fel

och nu så slog det mig

varför jag måste skriva här

åtminstone tills jag tillfrisknat från galenskapen

just därför att jag bara bryr mig om det som pågår i mitt inre
jag saknar för tillfället förmågan att lyfta blicken och reflektera kring världen runtomkring mig, likväl som världen inuti mig

allt runt omkring intresserar mig inte, och resulterar bara i ljumma halvhjärtade försök till tankar och texter

och tills jag fått upp hela mig ur sörjan, inte bara ett finger eller en tå
utan hela mig med hjärta, hjärna och allt
och vet att jag kommit dit på riktigt

så får grävandet och sörjandet vara här

ibland minns jag det som varit och då gör det ofattbart ont

inse att det är borta

inse att han släppte och gav upp så lätt

fatta fatta fatta

bankar in misslyckandet i mitt huvud
vill bara slita ur mitt hjärta

men allt som oftast känner jag ingenting
utan är bara milt förvånad över att ha hamnat här

igen

en dag när jag inte varit riktigt glad

vet inte om det finns någon orsak

kanske börjar ensamheten sätta sig i kroppen

eller så är det bara pms-ledsen som går över så fort hormonerna ställer om sig

eller fullmånen

det spelar inte så stor roll – har släpat mig runt genom dagen och peppat elever med problem, och skällt på andra och allmänt försökt fungera, prata och inte visa att jag inombords bara vill gråta och hoppa av

ibland finns bara det där mekaniska som håller en uppe, jobbar för att man ska och äter för att man ska, svarar när man ska och försöker le på rätt ställe

tror inte jag lurade så många

det kanske blir en annan dag i morgon

Jag tror i alla fall inte att ilska är min första känsla längre.

En smula ledsen, vemodig och en rejäl kopp bitterhet är den bästa besrkivningen just nu.

Det känns så svårt att slita hoppet ur hjärtat och intala sig att det är för sent.

Det han inte såg för ett och ett halv år sedan, ett år sedan, ett halvår sedan.
Varför skulle han se det nu?

andas

andas

så svårt att släppa

och tusen gånger till

men nu har jag övat

står här igen

och förvånas över att han fortfarande kämpar drar och sliter och ska vinna, när det inte finns något kvar att vinna längre

expect nothing then you shall recieve nothing

expect something and you shall be dissappointed

säger ungefär det man ska säga

försöker äta så mycket som man ska äta

ställer klockan när jag vet att jag borde sova

gör listor med saker man ska göra
bockar av

men ingenting känns ingenting är viktigt ingenting är verkligt

helt tom

kan inte andas

och jag hatar dig för att du får mig att känna så

jag vet inte om jag någonsin älskat så

tårar
kramper

och jag vet inte hur man gör
hur man går vidare

hatar, dör, stänger av

veta när man ska sluta kämpa

när det där som går att fånga flyktiga sekunder i taget
mest består av minnen

när det nya är svårt och gör ont

tomt, kallt och tyst har blivit default

Du frågar mig vad du kan ge mig

kärlek
åtrå
trygghet

svarar jag

sen får jag det

inte

att man inte får glömma att vara sin egen leading lady

om supporting sätts framför min titel
så vill inte jag vara med

min saga
min film

inte din

Närå
det är inte bara svart

inte bara

Närå
det är inte bara tomt och tyst

inte bara

Men när jag tänker och tänker
och funderar så undrar jag

jag undrar över vart det där klingande härliga självklara
tog vägen

för försvinner det bara
bara sådär

om jag säger att jag inte fixar det här

att mina spöken, fobier och rädslor har mig i ett sådant krampaktigt grepp att jag faktiskt inte ser det vi drömde om

jag målar upp hinder och problem, tar de vi har haft, förstorar, vrider och drar dem in i framtiden som en stor seg deg

ja, vad gör man då?

ger upp

för om jag inte kan fixa det nu, nu när jag vill så mycket
då vet jag ingen väg ut.

om jag inte kan det här sårbara utsatta så får det väl vara så då
tomt ensamt trist och tyst

Jag har ett hål inom mig.

Det finns ett hål som jag kan trilla ner i. När jag hamnar där fungerar inte något. Då skriker det i mitt huvud av rädslor.

Jag orkar inte, jag klarar faktiskt inte det här.

Det var lättare förut när jag inte kände. När nu alla känslor är framplockade hittar jag så lätt ner i hålet. Det är som om det flyttar på sig och finns lite överallt, trillar dit så lätt och nästan hela tiden. Förut visste jag hur jag ska undvika det, men inte längre.

För vad vet jag om det du känner och tänker egentligen. Men jag har ju valt att våga. Försöker förtvivlat välja att tro och lita på också. Men det är så svårt.

När jag ser frun i filmatiseringen av Flicka med pärlörhänge sliter det i mig. Är det inte där man är mest rädd att hamna? Den förtvivlade rädslan för att inte bli sedd och inte räknas. Ansiktet faller neråt, kroppen blir trött och slapp. Hon står panikslagen och ser hur hennes man och världen försvinner från henne.

Mitt feminististiska jag skriker åt mig och bankar på mig med en stor dildo. Inte fan tappar en kvinna värdet för att hon blir äldre. Det vet jag, men jag känner det inte.

Det jag känner är panik och stress. Hur länge kan man passera som ung och snygg och värd något att ha?

Vad är default läget egentligen?

Ett default
Kan själv, vet själv, fixar allt.

ett annat
needy, vill ha, jämt, hela tiden, bekräfta mig mera, och lite mera till

Hur klarar man övergången från ett default läge till ett annat?

Jag känner hur mitt humör svajar vilt mellan de två olika lägena. Jag håller på och hamnar i ett läge jag inte gillar. Vill inte vara needy, krävande och jobbig. Vill vara trygg, glad och stabil. Som när jag somnar i din famn, känner dina hjärtslag och din andedräkt. Där är jag osårbart trygg.

Jag saknar skrivandet.

Eller snarare. Jag har inte saknat det, men det vällde upp nu, nu när jag för första gången på flera veckor hunnit andas. Så tränger de på. orden och tankarna och blockerar mig. Allt snurrar och måste skrivas och kanaliseras.

Alla intryck, småtankar, nojor och besvär. Allt det där man inte kan belasta omgivningen med. De kommer när man är hemma och faktiskt stannar hemma. Inte flänger, stressar och springer konstant. Det har jag gjort nu i flera långa veckor. Inte undra på att jag börjar känna mig halv.

Hinna i kapp och komm ihåg vem jag är. Jag som vill ha kontakt med mitt inre. Vill känna hur jag känner och veta hur jag mår. När jag bara rusar på tappar jag det.

Här känns det tryggt att skriva. I mitt yttebyttehärn av världen. Där ingen vet vem jag är, vad jag gör. Ingen påverkas eller kommenterar.

Det är det jag behöver, tror jag. Håller fortfarande på och velar dock. Hur ska de sorteras och ordnas dessa tankar? Några finns i mobilen, på papper, på datorn i torra worddokument och ett fåtal här. Ska de samlas? I så fall vart då, och hur?

Formen är viktig för mig. Vill att den ska passa perfekt. Känna mig hemma i det. Men just nu när jag inte vet vart jag är på väg med orden så sprider jag dem runt mig. Kanske inte kanaliserar så mycket, bara sprider.

Well, nåja, inne i mitt huvud är det ännu rörigare.

Hm. Bara så ni vet kan ni glömma det där med nyårsbaluns, kyssar vid midnatt och raketer.

Det är nu det börjar.

Det är efter sommar och semester som man startar upp. Blickar framåt och ser året framför sig. Har högtflygande planer för vad som ska förändras förbättras.

Nu är jag på g.

Förra året var inte ett av de sämre, men jag har en liten känsla och förhoppning i magen inför detta. Det kan nog bli riktigt bra.

Att vara jag i en tvåsamhet är inte lätt. Det måste vara ännu svårare att vara med mig i en tvåsamhet.

Den senaste tiden har min älskade fått utstå med viktnojor, svartsjukedraman, ångest över brist på pengar och tentaångest. Har jag varit snäll gullig och rättvis? Nope.

Hm. Han är kvar och han verkar stå ut.

Nu är jag kanske igenom det värsta. Skäller inombords på mig själv när småaktiga och elaka tankar försöker ta över. Just nu fungerar ordern “Fokus!” bra.

För med livet i rätt fokus och perspektiv så är allting fortfarande bra. Jävligt bra. Jag har träffat någon som är sådär fantastisk och underbar att det tar andan ur mig dagligen. Jag är på rätt väg, snart klar med utbildning och jobb inom sikte. Jag har familj, vänner och tak över huvudet.

Allt annat, extrakilon och kortsiktiga pengabekymmer är faktiskt bara små fjuttiga och världsliga saker.

Som jag letat

överallt

Och lagt pusselbitar av mina förvirrade misstag (läs erfarenheter).

Tänk om man kunde ha det där sexlivet som med K. Och vara berusat förälskad som med O. Roa sig kungligt och tokigt som med N, och dessutom känna tryggheten som jag hade med I.

Gav upp alla krav. Bestämde mig för att leva själv och nöja mig med enstaka passionerade historier. Kände att det fick duga. För det viktiga är att känna att man lever. Livet utan passion och ärlighet höll på att döda mig inifrån.

Men. Så kommer någon oväntad och vänder upp och ner på allt. Förvånat inser jag att det kanske finns, någon som du som får mig att känna mig levande, som får mig att vilja bli en bättre människa.

Älskar dig, det är stort.

sade han

fint, men lämnade avtryck och frågetecken

hurdå? hur kan det vara så? jag som inte är nåt speciellt eller märkvärdigt
Med kilon på fel plats, fylld med nojor och dålig självkänsla, klantig, klumpig och ovig. smart ibland, för smart allt som oftast.
Listan kan ju göras hur lång som helst

sen idag slog det mig hur det kan vara så
satt och tänkte på allt och inget, snuddade vid min kära och suckade lite lyckligt för mig själv

“han är ju precis det jag alltid drömt om”

Det slår till ibland. Insikten om hur bräckligt det här är.

Oavsett vad man lyckas inbilla sig. Så står man ensam. Alltid ensam.

känner igen mig själv ibland. Mig själv som tonåring när jag utan förvarning surar och lackar ur. Börjar det svalna? Börjar han ledsna? Kommer jag bli sårad?

Egentligen tror jag inte det. Det är bara att det är livet, som inte bara kan levas i den rosa bubblan. Det är allt runt omkring som måste hinnas med. Men jag vill ju att det bara ska vara jag jag jag. Hela tiden.

Omoget. Javisst.

Måste be någon nypa mig i armen snart. Farligt att börja bli lite för van vid allt det här bra. Du kommer emot mig, ler och säger “tänk att du är min”. Jag bara ler och vet att det är så. Jag är din och du är min.

Jag har aldrig varit med om något liknande. Allt fungerar. Underbart att göra saker med dig, underbart att inte göra något speciellt med dig. Passionerat, djuriskt, ömsint, romantiskt, roligt och vänskapligt. Allt i en salig röra.

Darrar till av rädslor, panikar, självförtroendet rasar i några sekunder. Gamla mörka känslor dyker då upp. Vill då att du ska lämna mig så jag kan gå tillbaks till min gamla osårbarhet. Det är ju det som är det läskiga. När man älskar någon vill man inte längre vara ensam. Att älska någon är stort och fantastiskt, men det gör mig så väldigt sårbar samtidigt.

Nu slog det mig

Nu skulle du kunna krossa mig, jag har helt lagt mitt hjärta i dina händer och det skulle slita mig sönder och samman om du hanterade det ovarsamt.

Jag har behållt kontrollen benhårt i tio år och inte låtit någon komma så nära så att det skulle störa. 

Inbillade mig nog att jag hade kvar lite av den kontrollen och att det här var säkert, lite lagom farligt och lagom modigt av mig.

Men den gränsen passerade jag utan att veta riktigt när det hände. Med den insikten kommer rädslan, känner tårarna bränna till och hjärtat fladdrar. Ingen återvändo, det här är så fantastiskt och bra att jag inte har något val.

 

De ligger där nu, orden. De rullar på min tunga och de är så nära att spilla över.

Någonstans djuptinifrån mig, från hjärtat, magen, skötet finns ett dovt muller av känslor som jag knappt vet hur jag ska kunna förmedla. spränger i bröstet, det uttrycket känns verkligt. Svårbegripligt var det här intensiva, starka och ömma kommer ifrån. Det har inte exploderat i mig utan snarare växt fram som ett snabbväxande och kraftfullt ogräs. Oväntat och till en början ovälkommet, men ack så vackert när det blommar.

 

jag älskar dig 

- Det är liksom det som är kärleken. Det där vansinnigt ömma tillgivenheten, tillsammans med glädjen i kroppen och en omtumlande kåthet. Allting i en enda salig röra.

– Men, inte då. Kärlek är en avancerad form av kåthet. En slags kulturell konstruktion som är till för att motivera oss till fortplantning. För att få ihop det i våra huvuden och rättfärdiga våra begär kallar vi det kärlek.

- Konstruktion eller inte. Den känslan finns ändå, och därmed finns även förälskelse och kärlek. Oavsett hur påhittat och konstruerat det är, så blir det ändå verkligt genom att det upplevs. Även om syftet är att jag ska knyta mig till någon för fortplantning och artens fortlevnad så kan man ändå njuta av det. Att säga att den inte finns är som att förneka ilska, sorg och glädje.

 

inre dialog som pågår ständigt, omtumlande och bättre än på film, makalöst att få uppleva, men visst finns tvivlet där.

jag har misstänkt ett tag nu att du ser och förstår

nu är det bekräftat
igår såg du att något var fel, frågade och förstod

Jag är inte van vid detta, att någon genomskådar mig och vågar vara där och peta

det brusade i huvudet av förvirring och stress

vart ska detta sluta?

jag behöver det här utrymmet, för ord som bubblar i mitt huvud och tankar jag behöver sortera ut

vet inte om det är en blogg jag behöver eller bara ett bloggverktyg eller vad

men orden är bra, de behöver jag
de förankrar mig fast i marken
håller mig fri från hjärnspöken ångestar och tvivel

ventil, kanal, terapi eller liknande

så
här finns inga krav på kvalitet, frekvens eller liknande
försöker förhålla mig fritt

När man går från noja till noja. värme till värme.

I mitt huvud stora känslor och varma tankar.

Jag älskar när du gör så, jag älskar dina händer, dina läppar, dina andetag, dina suckar, ditt skratt
när jag har dig leendes mot mig, svettig.

När du väcker mig med en mjuk viskning och kallar mig älskling är det stort.

Jag låtsades vara yrvaken och log tillbaks.

snart landar nog ä ordet även väl i min mun

När du är här, och jag tystnar, stannar upp och känner efter.

Då behöver jag bara titta på dig, försvinna in i dina ögon, kyssa dig, drunkna. Hålla om och känna.

Jag vet att du ser och förstår. utan ord.

När du inte är här och när jag tystnar och lyssnar inåt en stund, då jublar det så i kroppen att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Allt det där som jublar och spritter hur hanterar man det?
Vill dansa, sjunga en sång eller skriva en liten dikt.

Men det är så okontrollerat att det blir vilda skutt, skrik och ord som bara ramlar över varandra.

Det gör nästan ont att släppa efter, så jag lägger locket på.
Klarar inte att släppa på helt. Det är för mycket.

Bättre att bara glänta lite på känslorna och låta lyckan sippra ut lite i taget.

skrämde jag dig frågar han.

jag förstår inte, tänker till, kommer inte på vad som skulle ha skrämts

planeringen för juli?

aha

förvånas över att jag inte skrämts, antingen så har jag vant mig vid den nya räddnivån
eller så börjar en trygghet infinna sig

trygg=tråkig?
näe
det känns inte tråkigt någonstans

vi har haft det

och det är så, så, så

bra

vi är två personer som är sådär vansinnigt kära och det är helt otroligt skönt,
alla rädslor är ju där

men det är ändå under kontroll

njuta bara njuta

Blir arg på mig själv. Varför förstöra detta med nojor?

Jag har hittat någon som kysser mig så att jag smälter och förlorar allt grepp om tiden. Någon som jag älskar att röra vid, mina händer upphör aldrig att förvånas över hans kropp.
Hans händer upphör aldrig att förvåna min kropp utan han får mig att smälta om och om igen. Varje gång vi ses klickar det till i mig och jag tänker bara vacker, och min.
Bara att vara i hans närhet gör mig lycklig, prata tänka andas och sova ihop. Vill bara vara, sova, äta, umgås och göra allt ihop. Det finns ett stort lugn, men samtidigt sparkar det hela tiden till i mig som elektricitet när vi rör varandra.

Dessutom, allt det där andra. Han bekräftar mig och han ser mig. Han tillåter mig aldrig att tvivla och det värmer stort.

Jag ser inte ett enda moln.

Det är underbart och det är livet.

aouch, hade glömt att det var så här

så hjärtslitande otroligt att jag bara vill drunkna och komma närmre och jag vill skrika, skratta och gråta på en gång

det är så underbart och fantastiskt och jag

v å g a r

inte säga något

och vad ska jag säga

att jag smälter, försvinner och visste inte ens att jag kunde känna så här mycket och stort utan att dö?

det är så vackert, fint, intensivt och hjärnsprängande att det är svårbegripligt
och jag, mitt klumpiga jag, vill inte snubbla bort detta
för inte kan det väl fortsätta så här

jag väntar på fällan

Det där andra då, allt det där med träning och matnojor. Hur fungerar det?

Inte alls, tidsbrist och sjukdom har satt p

Jag försöker hålla i mig, går bra ibland, och tar itu med det igen när det är dags för sommarlov.
Hoppas jag inte hinner förstöra för mycket tills dess.

Dessutom kryper även de tankarna in.
När han tar där, eller där. Äcklas han inte, fettet som väller och det har säkert blivit mer.

Svårt att hantera, alltihop.

Inte borta när vi träffas, tvärtom bra

Igår när han kom hit blev jag nästan stum
så fin
och min
varför vill han vara min?

De tankarna dyker upp hela tiden och de är så svåra att slå bort

Det var därför jag tillbringat år i förhållanden där jag inte varit kär, där jag varit den kaxiga som bara sagt att passar det inte så kan du dra

Nu däremot är jag där igen där jag vill ha så enormt mycket och det gör mig så förtvivlat rädd
ventilerade rädslan igår

båda är vi rädda, men det kanske är ofrånkomligt enades vi om,
om man inte är rädd så kanske det inte är värt nåt

Jaha

då har jag jinxat det, genom att prata om det

fan, tänk om det är borta när vi träffas?

Det är svårt att byta läge i huvudet.

När det jag pysslat med de senaste 3-4 åren handlat om självständighet. Om att planera utifrån mig. När jag slutat platta ut mig själv till ingenting och desperat letat efter den hopsjunka som varit jag och blåst liv i det. När jag hittat det, fyllt med luft och känner att jag svävar igen, då dyker det upp någon.

Någon som inte alls vill trycka till och platta ut, men som jag ändå måste ge plats för.

Hur gör man nu då? Vill inte att min rädsla för att försvinna igen ska ta över men vill ändå inte stöta bort och förminska.

Ju bättre det blir och ju mer avslappnad jag blir desto intressantare blir mina pendlingar. Jag säger mer, visar mer och drabbas av ångest dagen efter. Har jag visat för mycket eller sagt för mycket?

Knepigt och svårt och jag försöker ge mig själv tid. För den där otåligheten som brinner i mig har nog stor skuld till att ha bränt slut på förhållanden tidigare. Nu försöker jag bara vara i det vi har och inte rusa fram.

Inte så lätt när man verkar ha en själ och hjärta som drabbats av en mysko bokstavskombinationsåkomma på äldre dagar.

jubel i kroppen och frid i sinne, alla bitar faller på plats och alla känslor bara vill explodera.
utan sömn men lycklig. lyckligare än jag kan komma ihåg att jag varit sen forntiden.

som sexton igen

-vi blir sena, jättesena, du kanske inte orkar?

-jo, jag orkar, inga problem, om du orkar.

-inga problem.

när man är kär finns energi och kraft att ösa ur. du kan få mig att cykla mil i regnet just nu. klart jag orkar.

med avståndet växer orden

För, som jag saknat och han. Vi har ju inte varit ifrån varandra alls, tills nu.
k-ordet har använts och det känns så bra. Så bra att sakna men framförallt, att jag snart slipper det.

Läs inte om du nu skulle hitta hit.

Jag längtar något så löjligt.

Det värker i mig. Vill lukta sniffa och känna.
Men inte, kvar blir bara tomt och värk.

Är min värk psykosomatisk? för nu är den här. Som fan.

Jag tänker på teorin (någon gammal grek) om att alla är vi halvor och söker efter vår andra halva. Det känns som om jag hittat min och inte känns hel fysiskt utan den. Inte mentalt, mentalt har jag koll, men just fysiskt fattas det mig något just nu.

När man inte är så modig så måste man ju akta sig för det man är rädd för. Jag lever enligt Ronja principen.

Jag övar konstant på att ta emot och ge komplimanger, säga söta ord som puss och kram. De rullar inte fram lätt över mina läppar, men eftersom det värmer så gott när jag får dem vill jag kunna värma på samma sätt. Satte ett litet nytt rekord, med både pussar och små hjärtan på msn.

Bara för att man varit kall och barsk och värnat hårt om sitt hjärta betyder det inte att jag inte kan förändras.

Någonstans inom mig finns den där tjejen som var duktig på kärleksord, kunde måla med sina känslor och gjorde det utan att darra. Jag kommer ihåg henne och jag känner henne. Hon skrev gulliga kärleksbrev, hittade på små piffiga presenter utan orsak och hon hittade rätt med ord och smeknamn. Hon finns faktiskt där och jag vill gärna hitta rätt på henne.

Det är stort. Jag har hittat någon som får mig att vilja igen. Den där viljan har varit död så länge att jag på fullt allvar trodde att den dött. Att återupptäcka en saknad del av sig själv är helt otroligt.

så nu blir det paus, inte självvald, men kanske välbehövlig.

Det är bra att få vila lite, låta kroppen och hela känslopaketet landa lite. Njuta av det bitterljuva i att sakna.

Men ord sades igår, ord som slank ur oss. K ordet användes. Inte av mig, jag var inte först, aldrig vara först med ord igen, det vågar jag inte. Men när det var sagt slank ord ur mig i allmän uppsluppenhet och jag var lite modig ett tag. Så jag bekräftade i alla fall det som sades och nu saknar jag redan.

Saknar hud, nära och doft. Kyssar, händer och mjukt hår med rufs.Kommer vara jublande glad när vi ses igen och hoppas på samma gensvar.

Men samtidigt dåligt, does that make any sense?

För det är ju instabilt, nojigt och rädsligt mellan varven, och det försvinner ju inte helt magiskt sådär. Bara när jag är med honom, för då är allt så intensivt och speciellt och nu. Däremellan beter jag mig helvrickat, men är inte orolig egentligen. Äter typ och sover typ och det är inte speciellt ovanligt beteende för att vara mig. Har ätit sämre och sovit sämre och fungerat ok.

Maten fungerar urdåligt, äter inte alls alternativt äter för mycket. Så pass att jag mådde riktigt illa idag. Surprise surprise, så här mår man när man inte äter slaviskt nyttigt som jag brukar. Inte van vid de här svängningarna.
Tränar för lite, men det hinns inte riktigt med heller. Sen, snart, senare.

Jag tror starkt på att om man bara försöker bete sig normalt, och lyckas oftare än man misslyckas, räcker det. Sen kan det ju alltid bli bättre, men med mina tidsförutsättningar får jag vara halvnöjd så här. Med jobb och fullt upp blir det bättre, det vet jag. Då får inte hjärnspökena lika mycket tid och utrymme. Då måste man sköta det där andra på riktigt, inte på låtsas som jag gör nu.

Det har varit bra bra bra, och sen bättre och bäst.
Precis när det känns som bäst bara smäller det till och känns ännu bättre och jag undrar hur det skall sluta. Räddmonstret ylar som ett envist tinnitus i mina öron:
Det här är för bra för att vara sant, du hittar på, du fabricerar, lurar dig själv, lurar honom, det kommer skita sig, skita sig, igen som alltid, som det alltid gjort, och det kommer göra ont, rejält ont den här gången
I den inre dialogen som följer hävdar jag benhårt att jag hoppas att det är rätt, att det känns rätt och jag måste följa det för annars är jag inget annat än en liten lort.
Dessutom har det gjort ont förut och jag klarar det, jag klarar lika mycket smärta och ännu mer därtill. Bring it on. Med hårdhet bemöter jag och motar monstret.

Men det kvider av rädsla i mig. Under ögonlocken bränner det till och jag tvekar. Törs jag? Kan jag? Jag fylls med tvivel och är så rädd för att förstöra och skrämma bort honom. Inte visa för mycket, inte visa för litet, inte känna för mycket och vad är lagom? Är lagom lagom?

Det är ett elakt envist tinnitus som tystnar när vi träffas. Tyst i huvudet och kroppen och hjärtat fylls med värme och vackra tankar och drömmar.

Drömmer om att det kan vara så här, det kanske kan bli så här och man kanske kan våga släppa till på det där hårda jag skaffat mig. Kanske drömma om framtiden. Inte alltid vara ensam och kanske kan det bli vi. För ett tag i alla fall.

Längre än så vågar jag inte. Jag har knipit så hårt om mitt gamla entusiastiska impulsiva jag att jag inte vågar släppa på mer än micromillimeter i taget.

är inte rädd för ord
för att visa allt han känner och tänker

det är bra
sakta tinar min tunga och små förstulna kärleksförklaringar kryper fram

islossning som i narnia

Säger puss men vill säga åt dig att just nu skulle jag vilja hångla upp dig vilt och inte sluta förrän vi faller ihop i en hög av utmattning.

Säger kram men vill bara låta mina händer smeka din nacke, rygg, känna din hud mot min och inte sluta.

Säger du är fin men borde säga att du är så vacker och varje gång jag ser dig hajar jag till över allt det du är och vill aldrig sluta se på dig.

Jag säger att jag inte är rädd, utan att jag har bestämt mig för att våga. För det här är värt allt så då måste man våga allt.

Men inom mig skriker det av rädsla. Det känns så mycket så fort och så expanderande att jag vet inte vart jag slutar längre. Vågar inte säga till dig hur mycket det känns för jag är så rädd så rädd för att skrämma bort dig.

I nästa andetag blir jag rädd för att min rädsla ska kila in sig mellan oss och kväva det vi har.

Jag tvekar och försöker visa allt vad du är för mig. Ta alla små tillfällen till att bekräfta och försäkra dig om att jag känner och vill.

bear with me, i’ll come around

När orden tryter.

Det finns så mycket jag inte säger till dig.

Exakt hur snygg jag tycker du är när du öppnar dörren, nyduschad i uppknäppt skjorta. Håret i nacken fortfarande vått.

Eller hur det känns när du kysser mig och sakta låter dina händer vandra över min kropp. Jag smälter och flyter bort. Tiden stannar och jag vet att det inte behövs mer än så.

Nätter då vi sover tätt ihopslingrade och jag vaknar av att vi flyttar ännu närmre, halvt sovande kysser jag dig och somnar om.

Veranda gång vi ses undrar jag om det finns kvar, det där ordlösa och fantastiska. Varenda gång finns det där starkare och bättre och jag undrar hur det ska sluta. Kan det bara fortsätta.

orden tryter.

Rädd för att om jag säger för mycket skrämmer jag iväg det vi har, vill inte banalisera och förstöra med att säga för mycket. eller för lite.
stannar i det ordlösa ett tag till.

in smäller det som ett knytnävsslag i magen

en rädsla jag knappt kan hantera, vill bara gråta och skrika ur mig alla rädslor och panikkänslor
men så gör man inte

effektivt strukturerar jag, skaffar mig överblick och tar kontroll

men inom mig sitter det någon liten och gråter och vill inte alls ta om hand, utan bara bli omhändertagen

gott i det ledsna är att det finns någon, några, flera som gärna tar hand om mig
måste inte alltid vara starkast och klokast

kan släppa efter lite också

Jo visst är det här farligt

larmsystemet går på i kroppen

har ju trott fel förut.

men det här lugnet och sakta växande känslan hände senast för tio år sedan

tio år

det är ju jättelänge sedan, jag var nästan bara barnet och det slutade illa

jag borde alltså ha alla sorters goda förutsättningar för något bra nu

borde bara le och spralla

och det gör jag nästan hela tiden

när jag inte mår illa av nervositet

ska nog gå och kräkas nu

Försöker hinna ikapp. igen.

allt som har sagts och känts

hur snabbt man kan vänja sig vid nära nära nära
skrämmande men ändå så jävla fantastiskt underbart

vågar tro och hoppas lite, räddmonstret under kontroll?

inte bara lugnt och fint utan även explosivt och vilt
starka känslor i rörelse

kan man få allt, i ett?

hud, hud och mera hud
andas nära och finnas i och runtomkring och överallt
kan inte tänka det här
utan bara känna

Mina ögon ser just nu
Det som dina ser

Min hud känner det
Dina händer vet om mig

om det inte vore för att jag är helt betagen i dig
så vore jag singel

om det inte vore för att jag bara tänker på ditt leende, din hud och din kropp
mot min

så vore jag singel

som vanligt måste jag sakta närma mig det som varit för att ta in det

vi sade så, gjorde så, och då kände jag så
jag har ett förkrympt och skrämt litet hjärta som släpper till så sakteliga

ibland kommer en liten insikt, precis nyss, att han är kortare och säkerligen väger mindre än mig är bra
för att jag ska helt kunna släppa min vikt och kroppsfixering måste jag nog lära mig bortse från det

och jag tror att han ser och förstår, mer än det jag säger, jag har en känsla av att han läser mig som en öppen bok och inte ens visar hur mycket han förstår för att inte skrämma mig

vi har tid

jag måste börja våga se honom mer

och visa bättre exakt hur jublande lycklig han gör mig

som sagt
vi har tid

needless to say

men vips är onda tankar om kroppen borta
mat och träningsnojor under koll

Jag vet att de finns där och ligger och lurar på nästa svaghetstillfälle, men just nu njuter jag av att de är borta.

Trist bara att det inte ska gå att fixa utan hjälp.

Lite rädd är jag för att det känns för lugnt, tänk om för lugnt är något dåligt?

Men jag är glad över den sjungande känslan i kroppen, som inte försvinner utan det känns som om den växer sig starkare.

Glad över att somna med andetag i nacken. Armar runt kroppen som håller fast och håller om.

Morgon tillsammans som är sådär bra och fint att jag inte ens förmår ta in det på en gång. Måste släppa på känslan långsamt i små små steg. För fort kan kännas för mycket på en gång.

Jag är glad över bristen på spel. Öppenheten, enkelheten och försiktigheten.

En liten tanke smyger sig in, för mig, fanns det något sådant här för mig?

ömma ord
som att vara 16 igen

Har helt spårat ut med maten, har också blivit extra fluffig runt midan. Har inte vågat väga mig på en vecka, ska skärpa mig den här veckan, sen så jäklar på’t igen.

Jag har träffat någon.

Någon som jag först inte tyckte var speciellt märkvardig. Trevlig, söt, men han kändes lite tunn, nervös och flyktig. Men i våra samtal så har jag hela tiden funnit något som intresserat mig. Som gör att jag fortsätter att återkomma och cirklar tillbaks. Han säger saker som får mig att reagera och stanna upp och faktiskt ibland ta ett annat grepp på något.

Jag hakade upp mig på hans längd och ålder i början. Nu tycker jag att han oftast känns äldre, och längden, tja, det är inget fel på övriga kroppsmått, so what?

Spännande, förvånande och jätteintressant. Kär vet jag inte om jag är, men nyfiken och har den där vill ha mer känslan hela tiden.

Sen sex. Herregud, fantastiskt sex som får mig att vibrera i varenda kroppsdel är jag verkligen svältfödd på. Tänker inte tänka så mycket just nu, nöjer mig med att bara känna.
Det är bra.

känner mig tjock, och det stämmer nog

har inte gått så bra med maten, måste ladda om

nu

Funderar jag lite över ibland, näe, inte alla på en gång. Utan de som tillhör det otäcka könet men som verkar vara så dåliga på det.

Killar som registrerar sig på Match är ju jätteroliga. Till min lesbiska profil har jag fått mail, bara från män, som glatt registrerat sig som kvinnor. Varför?
När man är ute på krogen försöker en del män ragga upp en genom att bara komma fram och grabba tag i en. Varför?
Till min heteroprofil på Match får jag ganska ofta mail från män som är 10,20, 30 år äldre, utan bild, men de lovar att de är mannen för mig och jag ska få resor, prylar och annat. Varför?

Jag har en lite vagt formulerad teori om detta, den är bara i fosterstadiet ännu, men jag tänkte att det kunde vara dags att lufta den lite lätt.

Jag tror att det här är män som har tappat fotfästet lite. Förmodligen är det killar som inte kan eller vill leva upp till bilden av hur en man ska vara i vårt samhälle idag. De är inte tillräckligt starka, genomtänkta eller medvetna för att befria sig från den rådande mallen och bygga sin identitet på sin egen personlighet utan försöker imitera manlighet på något skumt sätt.

Jag är i mångt och mycket superfeministen själv. Jag tror stenhårt på jämlikhet när det gäller allt, jag ser att vi lever i ett patriarkat där mycket förtryck finns. Men jag tror också att vi måste lyfta diskussionen till ytterligare en nivå. Likväl som många kvinnor känner sig begränsade av den roll de tilldelats tycker jag att män är minst lika begränsade. Likväl som många män är proppar som inte vill förändra de rådande strukturerna, tror jag att lika många kvinnor proppar till det. Det mönster och mallar som begränsar oss innebär också en trygghet för hur vi ska fungera och vara.

Mitt recept för att komma ur detta är att helt komma ifrån det binära könsrollstänkandet och anamma ett friare sätt att vara. Jag önskar att alla kunde se friheten i dett istället för att bli arga och känna sig hotade av att vi rycker bort det tänket.

Hm. Inte klar än som sagt, kommer fila lite till på detta.

(Ja, jag är starkt inspirerad av queer theory och Judith Butler)

Problemet med de där demonerna är att jag inte helt vill göra mig av med dem.

Jag tycker om att gå omkring och småsvälta mig lite. Gillar när jag märker att jag gått ner och något höftben eller nyckelben sticker fram lite. Jag tycker om att se att min mattallrik innehåller bara nyttigheter och se att någon annan glufsar i sig en massa fett och kolhydrater. Dessutom så gillar jag känslan av att ta på mig ett plagg, nytvättade jeans och känna att de hänger lite, där de tidigare satt tight.

Så, näe, helt bra är jag inte idag jämfört med igår, det sitter ju i och jag kom på mig att vara helnöjd med att jag är hungrig och går och lägger mig hungrig ikväll.

Men det är bättre, för jag har ju ätit idag och jag är snällare mot mig själv just nu. Lite i alla fall.

efter gårdagens lilla djupdykning i misär och elände känns det idag mycket bättre.

Ibland kanske det är bättre att låta djävlarna styra för att sen återigen ta kontrollen, ont ska med ont fördrivas eller nåt.

Idag en ny dag med promenad till träningen, styrkepass, sushi lunch + glass och sen promenad hem. summa summarum. en bra dag, nyttig men inte anorektisk. och det är ju så jag vill ha mitt liv, lagom.

Dessutom så börjar jag se lite cool ut, tuffa överarmar ser man i spegeln på gymet och jag tar tyngre vikter. Den här satsningen med mycket promenerande och två tuffa styrkepass i veckan verkar passa min kropp bra.

Akta er vad stark jag ser ut :)

no further comments

Igår gick det inte så bra med att slå bort dumtankarna, men idag har det gått alldeles utmärkt. Skönt med harmoni och lite perspektiv i skallen.

Idag, normal fling frukost
smörgås med kalkon till mellis
sen lunch på chutney, normal portion åt hela, men backade inte
en banan till mellis
middag? Nu har jag ätit så bra så jag får avrunda min normaldag med en nutrilett.

Jag mår dessutom bra och tycker om mig själv. Skönt.

Den som sade att den enda sanna glädjen är skadeglädje har jävligt fel.

Idag går jag och omkring och är skitglad, för mina två vänners skull. Den ena är ett ex som lagt alldeles för mycket tid på att tro att jag var den bästa. Den andra är en vän som har haft en massa trassliga förhållanden och råkat ut för dåliga personer.

Vännen berättade idag att deras sexliv var det bästa de någonsin haft. Det gör mig så jäkla glad, för sexlivet jag hade med den, som inte bara är en vän utan även ett ex, var ganska så jäkla uselt. Är det då några som förtjänar att få ha det busbra i sänghalmen är det de två.

Jag och exet är utagerat och därför är det så skönt att höra att de funnit varandra på alla plan. Återigen bevisas min teori om att det inte finns någon bra/dålig älskare och älskarinna utan det enda det handlar om är personkemi.

Trots att jag är sjukt svältfödd på sex och närhet just nu finns det inte ens en lite del av mig som missunnar dem detta. Tvärtom får det mig att hoppas och tro att någonstans därute kommer jag hitta den där som fungerar för mig både med sexet och med känslorna.

Love is in the air!

close to binging

1/2 påse m får duga, räknas nästan inte alls

Det har varit så sjukt mycket jobbiga tankar senaste dagarna. Vikten hit, fettet dit och det känns knepigt.

När solen skiner och jag egentligen bara vill ha vackra och lätta tankar i huvudet sitter det ändå en elak stor svart klump och morrar längst bak.

Idag tänkte jag att jag skulle göra ett försök, slå bort dem helt ur huvudet och inte klämma, känna, väga alls. Jag måste få vila nu.

frukost, flingor och mjölk

lunch, fruktsallad, plus 1msk keso light

promenad-dejt med kaffe och en 88

nödmat: en fullkornssmörgås

sen ikväll slår jag mig lös med vin och middag ute m vänner

Jag mår alltså lite sämre än vad jag trodde. Trodde livet var under järnkoll faktiskt.

Men näedå. Mår ständigt dåligt över allt jag äter. MEN JAG ÄTER!

Gårdagen:
Frukost. Lättmjökl och flingor
Under dagen: banan + en nutrilett samt keso + banan
Fika: Latte + BROWNIE (försökte låtsas frisk, men den gnager i mig)
Kväll. Lite couscous m grönsaker.

När jag tittar på det ser det helt normalt ut, tror jag. Men hjärnan skriker åt mig att det var alldeles för mycket. Speciellt den där brownien, men jag avstod ju hjältemodigt från godis på bion. Bara för att jag annars visste hur jag skulle må.

I provrummet igår pendlade hjärnan glatt mellan “Fan, riktigt smal” till “Fetto-degklump”. Däremellan gick det ungefär 20 sekunder.

Jag vet vet vet att det är mindgames som pågår just nu. Frustrerande bara att det inte räcker med att jag vet om dem för att kunna bli av med dem.

Tänker på det där med kroppsuppfattningen. Hur den varit skev och mina olika strategier jag använt mig av.

Jag vaknade ur min dvala och förstod att jag var tvungen att ändra på mitt liv. Karriären, relationen och jag var fel. När det hände insåg jag att jag inte sett min kropp på flera år. Jag var helt ointresserad av kläder och mitt utseende. Det enda jag såg i spegeln var mitt huvud. Vikt och träning fanns inte i min hjärna, eftersom inte heller kroppen fanns där.

Nu när jag några år sedan jobbat mig ur den dvalan är det kanske inte konstigt att ätstörningstankarna återkommer. Jag ser ju återigen mig själv i spegeln, bryr mig om vad jag tar på mig och hur jag ser ut. I och med detta kommer också kraven åter.

Just nu försöker jag jobba med positiva tankar när jag tittar. För varje elakthet som far genom huvudet försöker jag reparera med minst en snällhet.

Narcissist?
Javisst!

Haha, jag är ju disciplinen personifierad.

Klämde in sola på balkongen någonstans där innan tredje. Men nu ska jag fortsätta!

                   *  *  *  *  *
förresten, eftertanke.

Who am I kidding? Jag är nog en ö ändå.

In my opinion, all men are islands. And what’s more, now’s the time to be one. This is an island age.
Will – About a boy

Med morgonen kom solen. Vilodag från träningen idag, vill inte hamna i det söndertränade läge jag var i höstas, då musklerna aldrig fick återhämta sig. Dessutom behöver det städas här. Uschligt äckligt och det gör ju inte någon lyckligare, allra minst mig.

Så, idag ska jag försöka ha “About a boy” i tankarna. Inte att jag ska gå runt och föreställa mig att jag är Ibiza utan försöka arbeta i mindre enheter för att inte städning och plugga ska kännas som gigantiska berg.

Vi får se om det fungerar.

Första enheten. Bloggläsning och kaffe.
Andra. Diska och torka av i köket.
Tredje. Tömma Sopor, kattsand och källsortera.

Därefter får jag se, kanske bloggpaus igen.

Efter att ha tillbringat en kväll och en eftermiddag med mig själv och mina tankar så har jag kommit fram till att det är nog helt enkelt det jag ska fokusera på. Det inre.

Vad pågår just nu egentligen?

Jo. Det där med maten fungerar, hyfsat. Ständiga onda tankar om att jag äter för mycket blandas med kast där jag vill kasta mig över mat och äta äta äta. Men jag agerar inte, jag varken bingar eller svälter, äter, men försöker äta lagom.

(note: binging var det länge sedan jag pysslade med, och varianten binge + kräkas, tja det är väl snart tio år sedan. Mönster går att ändra. )

Det är svårt när jag egentligen inte kan lagom utan försöker imitera det. För så känns det, andra verkar veta jag försöker låtsas alternativt räkna kalorier. Men för att komma ifrån det där kontrollerade tvågsmässiga får jag inte ens räkna just nu. Bara försöka vara normal och lagom.

Samma med träningen. Kroppsuppfattningen pendlar mellan att jag bara känner mig plufsig och fet, till att jag ser något ganska muskligt och deffat i spegeln. HUR SKA JAG VETA VAD SOM ÄR SANT???

Förnuftet säger att sanningen ligger väl mittemellan. Men vad vet jag, ser aldrig mittemellan ser bara antingen eller.

Så, jag försöker träna normalt. Velar om morgondagen. Vet inte om det är latmasken/förnuftet/träningsanorektikern som säger det ena eller det andra. Men har bestämt mig för att låta morgondagen bestämma, sova utan att ställa klockan och låta humöret, och kanske vågen bestämma.

Vill ju inte få överarmar som hulk hogan heller.

Kärlek då?

Vet inte, det vore väl soft. Men allra bäst vore väl en trevlig lover, som Mr L. Distanserat, men passionerat och respektfullt. Men sådana trillar man inte över i tid och otid. Har lite slött kontakt med flera presumptiva dejter. Några verkar sådär bra så att man inte vill träffas för att rubba illusionen av att de kanske finns. Andra verkar helylle-snälla-trista och går väl bort pga det.

Näe, bäst just nu vore en klassisk älskare/älskarinna som bara rubbade min värld lagom mycket och lät mig jobba på med inre harmoni samt fick min kropp att klinga av harmoni igen.

Designen är till belåtenhet. Formen är fortfarande ett stort frågetecken. Dessutom hur jag ska göra detta, länka och inte länka. Kommentera eller inte kommentera.

Tills jag har fattat de besluten vet jag iaf fortfarande att behovet av att skriva finns kvar. Då har jag åtminstone den här platsen att förlita mig på.

Idag har det varit en ganska bra dag. Ett mellanläge, segproppen har inte riktigt gått ur. Känslan från i morse dröjer sig kvar.

Men det är ok, jag tror att nuläget får vara så här, lite mittemellan.

Det fungerar ju det med.

it’s raining it’s pouring
my love life is boring me to tears
(No More Tears)

well that sums it upp pretty much this morning.

btw, why is it that I can’t tell the childrens’ morning shows from commercials?
Right now they all seem to be made with the same ugly dolls. Maybe they make the childrens’ shows out of left over from the commercials?

I need a space to call my own.

Where I can let my mind wander freely and do not have to take anyone else’s fellings and emotions into consideration.

We’ll see how it works out. 

det här är andra jävla gången jag måste göra så här.

pga en idiot.

men, skrivandet är en del av mig och jag tänker fortsätta, bara lite mer hemligt.